”Rivalerna” är tyvärr ingen skarp politisk satir. Heller ingen politiskt inkorrekt komedi (vad nu det skulle betyda i förhållande till dagens samhällspolitiska karta), skriver Josefine Adolfsson.
”War has rules. Mud wrestling has rules. Politics has no rules”. Regissören Jay Roach, mannen bakom ”Släkten är värst”-filmerna, samt en av producenterna för ”Borat” och ”Brüno”, inger ett visst hopp när han inleder ”Rivalerna” med ett citat av Ross Perot, den stenrike affärsmannen som kandiderade till president på 1990-talet.
Men ”Rivalerna” är tyvärr ingen skarp politisk satir. Heller ingen politiskt inkorrekt komedi (vad nu det skulle betyda i förhållande till dagens samhällspolitiska karta).
I filmen kämpar två kandidater om en plats i kongressen: den slipade och hale demokraten Cam Brady (Will Ferrell) samt den godhjärtade och fumlige republikanen Marty Huggins (Zach Galifianakis).
Visst är det roligt eller, ja, troligt – beroende på hur man ser på saken – att Martys pr-konsult tvingar honom att byta ut sina kommunistiska kinesiska mopsar samt att han misstänkliggörs för terrorism eftersom han saknar alibi för den 11 september 2001.
Men Jay Roach får det aldrig att brännas till. Han överträffar eller utmanar inte en verklighet där grekiska politiker ger varandra på käften i direktsändning. Där svenska arbetsmarknadsministrar kuskar runt på porrsajter under täcknamnet Dangerzone2010. Eller där Perot öppet kallar Maya Lin – den asiatiska arkitekten bakom vietnamveteranernas monument i Washington – för ”vårrulle”.
Roach nöjer sig helt enkelt med att gegga runt, hoppas på det bästa och landar i en tandlös kavalkad kryddad med lite prutt- och knullhumor. Korrekt.