Häromveckan ville Rafael Edholm göra en ny ”Kniven i vattnet” med sin ”Mörkt vatten”. ”Isolerad” anknyter till ”Repulsion” och ”Hyresgästen”. Då som nu stannar inspirationen från Polanski på ett idéfattigt ytplan.

Emil Johnsen spelar norske läkarstudenten Frank i en svensk universitetsstad. Det är jultid och han går på sista terminen med slutexamineringens alla våndor. Samtidigt blir han involverad i grannen Lottes (Ylva Gallon) komplicerade förhållande med pojkvännen Micke (Peter Stormare).

Likt Polanski leker ”Isolerad” med möjligheten att händelseförloppet kanske gestaltar huvudpersonens överhettade fantasi eller slumrande galenskap. Men oavsett fiktionsplan är den inre logiken som bortblåst. Och spänningen med den. Handlingen vilar i stället på en serie knaskorkade förvecklingar kring en rad irriterande stereotyper.

Filmmakarna säger sig vilja kontra thrillerschablonen om den handlingskraftige manlige hjälten. Gott så. Men varför göra honom till en outgrundligt osympatisk kuf, vars brist på empati och kurage saknar psykologisk bakgrundshistoria och rimlighet?

Han är faktiskt så tom, livslat och banal att en zombie i jämförelse ter sig som ett under av karismatisk personlighet. Mot honom ställer man den bimboaktiga hårfrisörskan Lotte, Stormares läderklädde mc-buse med sinister uppsyn och en vresig vicevärd i Margareth Weivers-Norströms skepnad. Alla lika platta och ointressanta.

Förödande för en intrig som i så hög grad vilar på vårt engagemang för de inblandade. Någon direkt uppvisning i berättarteknisk fingerfärdighet är filmen inte heller. Som vanligt i svensk filmproduktion.

Emil Johnsen gör rollen som den osympatiske kufen Frank.

foto: Triart