Seth MacFarlane är den evige fyran. Hans ”Family Guy” kom efter att Matt Groening (”The Simpsons”), Mike Judge (”King of the Hill”) och Trey Parker & Matt Stone (”South Park”) banat vägen för vuxen, animerad tv-satir. Och MacFarlane har helt saknat föregångarnas skärpa eller berättartalang – istället har han kokat en småkul men ganska tunn soppa på obsceniteter och udda populärkulturella referenser.

När MacFarlane nu spelfilmsdebuterar har han tvingats bygga en längre, hållbar story. Och den känns mest som en ursäkt för att hänga upp en rad skämt om hur en datoranimerad nalle (MacFarlane gör själv rösten) svär, fiser, knullar, snortar kokain och brummar sexistiska kommentarer. Att se detta vanartiga gosedjur göra kaos är roligt en stund – efter en hel långfilm har jag sedan länge gått i ide.

Bäst är den sagoaktiga inledningen: en parodi på hur amerikansk jul skildras i softade reklamfilmer, med Patrick Stewart som vrickad berättare. Pojken John önskar att hans julklappsnalle Ted ska börja prata, önskningen slår in och de lovar varandra att alltid vara bästisar.

Vänskapen är oproblematisk tills den vuxne John (Mark Wahlberg) får en flickvän Lori (Mila Kunis). Hon vill att John ska släppa taget om Ted.

Luktar björnen Judd Apatow?

Visst – precis som flera av (den MacFarlane överlägsne) Apatows filmer är ”Ted” en bromance om barnsliga män som inte vill växa upp. Denna typ av män är antagligen också den tilltänkta målgruppen; de som tycker att MacFarlanes hö-hö-humor är lite farlig, när den i själva verket är tam som ett fluffigt kramdjur.