Den unge Londonadvokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe), änkling och far till en liten son, sätter sig på tåget och far norrut till en sluten, fientlig by i närheten av ett riktigt ruggigt spökslott med knirkande fönster, spindelväv, låsta dörrar och märkliga skrik.
Hans uppgift är att gå igenom en mängd handlingar för att kunna sälja fastigheten sedan ägarinnan dött.
Det skulle kunna vara den vuxne Harry Potter på väg till Hogwarts för att lösa ännu ett mysterium, men här saknas den sedvanliga fantasymagin och Kipps dras in i ett helt annat sorts detektivarbete.
Filmen har en sparsam dialog, något som gör att man inte riktigt kan bedöma Radcliffes hela skådespelarpotential.
Men visuellt fungerar det bra eftersom han har stor tillgång i sina uttrycksfulla ögon.
Över huvud taget är ”The Woman In Black”, baserad på Susan Hills roman från 1983 som tidigare filmats för tv, en bildmässigt anslående skräckhistoria med många av genrens klassiska beståndsdelar.
Det är tidigt 1900-tal, edvardianskt mode och scenografin tycks bitvis vara hämtad från ett leksaksmuseum med uppdragbara djur och dockor.
Tim Maurice-Jones kameraarbete imponerar och Marco Beltramis musik skapar en obehaglig, krypande atmosfär.
En utmärkt kontrast i allt det spöklika utgörs av Ciarán Hinds rationella, välbärgade bybo (Mr Daily), den enda som ännu inte har sugits in i de övriga invånarnas tro på vidskeplighet och en spökande kvinnas hämnd som förklaring till de många dödsfallen bland barn.
Tematiskt finns dramats utgångspunkt i föräldrars rädsla för att ett barn ska dö och Kipps återvänder gång på gång till den teckning sonen gav honom vid avskedet.
”The Woman In The Black” tar knappast skräckfilmsgenren framåt men det är ett utmärkt hantverk, underhållande och roligt att konstatera att Daniel Radcliffe växt ur barn- och ungdomsfacket.