Den föräldralöse pojken Sam vantrivs i scoutlägret. Den uttråkade familjeflickan Suzy vantrivs i ett familjeliv dominerat av tre lillebröder och en mamma som – bokstavligen – talar i megafon.
Efter en intensiv brevväxling bestämmer de sig för att fly till en närliggande strandremsa, utrustade med endast campingutrustning och sin spirande romans.
Byfolket ger sig snart ut och söker efter dem, anförda av en nitisk men inkompetent scoutledare (Edward Norton), och en lite kantstött lokalpolis (Bruce Willis), allt medan en orkan av närmast bibliska mått drar allt närmare deras lilla kustsamhälle i sextiotalets New England.
”Moonrise Kingdom” är Wes Andersons sjunde film, och skådespelarensemblen innehåller både Anderson-stammisar som Bill Murray och Jason Schwartzman och några debutanter som Edward Norton och Tilda Swinton.
Berättelsen har formen av ett slags saga och rollerna är ganska skissartade: Murray som disträ familjefar i pyjamasbrallor, Swinton som serietidningsond socialtant, McDormand som den utsjasade morsan som håller sig med en älskare (Bruce Willis lokalpolis) vilket – antyds det åtminstone mot slutet – är ett av skälen till att äldsta dottern är så olycklig.
Och om det är något jag inte gillar med ”Moonrise Kingdom” så är det just att det ofta antyds mer än berättas.
Wes Anderson är nu tveklöst en av de där regissörerna som får mottagaren att falla in endera av två läger: de reservationslösa fansen, och de som inte riktigt kan ta sig förbi hans regissörsmanér.
För egen del känner jag ett slags teoretisk beundran – Anderson är en oerhört konsekvent filmmakare, djupt besjälad av sin konstnärliga idé och med en filmkatalog som visuellt är rena konsthantverken.
”Moonrise Kingdom” är inget undantag: varje filmruta är vacker som ett vykort, varenda bilddetalj utvald och utplacerad med en estets osvikliga fingertoppskänsla.
Anderson är en lika stiliserad filmmakare som David Lynch eller Tim Burton – men medan stilisering kan vara en högeffektiv stämningsskapare är faran också att det hotar göra hela filmen kokett som en behagsjuk liten unge som springer runt i sin finaste kalasklänning och jagar komplimanger om hur fin hon är.
Kanske är det fel av mig att efterlysa ett filmberättande som känns lite mer i magen – det är möjligt att Wes Anderson är en övervägande estetiskt driven filmmakare och att intrigerna följaktligen mest är del av rekvisitan.
Ändå känner jag att en bra berättelse delvis slarvas bort i ”Moonrise Kingdom”, eller åtminstone görs onödigt dekorativ: dynamiken mellan den föräldralöse Sam och den frustrerade, utåtagerande Suzy borde kunna vara emotionellt sprängstoff, närmast omöjligt att inte relatera till för alla som genomlevt tonår och känslan av att stå utanför klicken.
Istället sitter jag mest och tänker på hur snygg Suzys turkosa ögonskugga är.