Jonas Gardell betraktar krogmenyn på Kungsholmen och velar högt mellan alternativen. Till slut bestämmer han sig för att ta två rätter.
– Men i så fall, vill du dela sashimin?
Ett enkelt erbjudande, men också en av de där frågorna som frätte sönder människors vardag för snart trettio år sedan när hiv kom till Stockholm. Vågar du ha sex, sova sked, träna eller laga middag? Allt sådant som gör en levande, men kanske till priset av att dö en fruktansvärd död. Tärd in på skelettet och med tumörer, svampinfektioner och diarréer, i en inplastad sjukhussäng. Likt vännerna och älskarna. I mitten av 80-talet fanns varken bot, lindring eller kunskap om hur den nya sjukdomen smittade.
Samhället skenade.
Utanför de verkliga helvetena i isoleringsrummen föreslog debattörer att sjuka skulle märkas med en tatuering i armhålan. Isoleras på obebodda öar utanför Sveriges kuster. Löpsedlar larmade om ”den nya pesten” som drabbade bögar, prostituerade och narkomaner, men snart kunde spridas till ”allmänheten”. En panik som piskades ut i skolkorridorerna, där ryktet gick om han eller hon som vaknade upp efter ett ligg intill en handskriven lapp: Välkommen till aids-klubben!
År 1982 var Jonas Gardell ung, öppen bög och rörde sig i de små, spirande samlingslokalerna runt Mariatorget: Rosa Rummet och RFSL-klubben Timmy. Eller de slitna raggkvarteren på Norra Klara. Han och vännerna satt runt ett kafébord och viftade bort tidningsnotisen om en sjuka som drabbade homosexuella och transor i New York. Det lät ju som moralistisk propaganda. Men så började de magra och inom ett par år var hundratals döda – i Stockholm, i Sverige. Jonas Gardell förlorade många vänner och har sedan dess ett uppdrag.
– Jag måste skriva fram alla dem som levde riktiga, vackra liv och sedan dog ensamma i kala isoleringsrum, där personalen inte vågade nudda deras hud. Många berättade inte ens om sjukdomen för sina familjer, för då skulle de förstå att sonen var bög. Det här är mitt livsverk, säger han och pekar på boken som ligger emellan oss.
”Kärleken” är först ut i trilogin ”Torka aldrig tårar utan handskar”, berättelsen om landsbygdskillen Rasmus och det överlåtna Jehovas vittnet Benjamin. Med hårda hjärtslag tar de sig ut i Stockholmsnatten för att kanske få vara sig själva. De finner varandra och den äldre fjollan Paul som tar alla vilsna utvandrare i sin famn. Fortsättningen heter ”Sjukdomen” och ”Döden”.
Varför har böckerna dröjt så länge?
– Den här tiden krävdes för att få distans och se vissa mönster … I efterhand chockas jag över hur det var tillåtet att skriva om bögar i medierna, att vi var ”äckliga” och ”kopulerade som djur”. Jag minns när jag och Mark ringde polisen efter att ha blivit misshandlade och fick en utskällning för att ha provocerat. Vi sa inte ifrån, vi bara tog det. Sedan finns det en personlig skuld i att ha överlevt. Jag borde inte leva idag. För första gången i våra liv fick vi knulla och jag knullade precis lika mycket som mina vänner.
– Jag minns en ung kille som svettades floder. Innan han dog lade sig pojkvännen intill honom, naken, säger Jonas Gardell och för handen mot högerögat.
– Nej, nu börjar jag gråta. Jag har vissa triggerpunkter bortom all förträngning. Det här är mitt sätt att sörja trettio år för sent.
En tår faller.
– Det handlar också om vad samhället är redo för. Vi har en självbild av att vara frisinnade och storsinta men med ungefär 25 års fördröjning upptäcker vi att shit, vi tvångssteriliserade människor. Oj, vi ville tvångsregistrera homosexuella. Oj, oj, det var ju tokigt av oss. Om 25 år kommer vi att få syn på Caremas kissblöjor. Eller hur debattörer tillåts tala om muslimer.
I augusti 1983 dog den första svensken i aids och blev en stor nyhet. Rasmus mamma ringer mitt i natten för att fråga hur sonen mår, sådär i allmänhet. Samma samtal fick Jonas Gardell. Han stod naken med telefonluren och tittade på den sovande amerikanska filmregissören han raggat upp kvällen innan. Försäkrade att allt var bra.
– Ett år senare var regissören död. Jag låg med döden den där natten.
Jonas Gardell beskriver hiv-åren som ett krig i fredstid, där en hel generation unga, homosexuella män dog medan resten av samhället levde svenssonliv. Och i krig förändras blicken på världen.
– Vi visste att många av oss skulle vara döda inom ett par år och det skapade en nästan febrig känsla av att vi måste leva. Jag och en vän fasadklättrade upp på en kyrka helt utan skydd. Det var svårt att motivera sig till tankar på utbildningar och jobb. Men samtidigt var du livrädd. Du var rädd att bli smittad, redan vara smittad och smitta dina älskare. Du äcklades av ditt eget blod, ditt kiss, din sperma. Allt som var i dig var din värsta fiende, en djävul som gjort sin boning i din kropp.
Jonas Gardell tillrättavisar mig strängt när jag använder uttrycket ”skyddat sex”. I den sexuella revolutionen som inletts på 60-talet, och som skulle avbrytas när hivrädslan spreds, behövdes inga kondomer, varken i homo- eller heterovärlden.
– Du pratar som skräckfilmspubliken som vet att det är ett monster på vinden. Men vi var på allvar de där brudarna i kortkort kjol som gick åt fel håll. Ingen visste någonting om hur smittan spreds den där första den tiden. Men mitt i allt kaos försökte vi ju skydda oss. Ett av råden var att man alltid skulle använda gladpack mellan tungan och huden, vilket ledde till att man liksom vandrade över kroppen med gladpacksbiten. Inte konstigt att vi tog livet av oss själva, säger han.
Självmord var vardag i homokretsar redan före viruset, eftersom livet var hårt och utsatt. Men när hiv kom exploderade det.
– Att dö i aids var ett så stort lidande att många hellre hoppade. Vi satt och diskuterade när i sjukdomsförloppet det var bäst att ta sitt liv. Tonen var kusligt nykter. Och när politikerna hotade med straff och registrering så pratade vi om flykt. Men vart skulle vi fly?
Solen gassar över uteserveringen och Jonas Gardell kan inte riktigt slita sig från sin mobiltelefon. Innan vi möttes för att luncha twittrade han:
Sitter ensam på en parkbänk i Vasaparken, hörnet Torsgatan/Odengatan. Hur lång tid ska det ta för en Twitterkille att få en kram egentligen?
Det tog tio minuter, men responsen fortsätter välla in och han fnissar förtjust åt svaren.
– Some fucking benefits ska man väl ha för att vara Sveriges twitterkung. Twittrar du?
Nej.
– Varför inte?
Det är utmattande. Som ett cocktailparty som aldrig tar slut.
– Ja, men trixet är att vara trygg i sig själv som en offentlig person, en roll. Jag bedrar mig inte i att vara något annat, säger Jonas Gardell och sammanfattar sitt kändisskap.
Han är bäst i landet på att vara mänsklig men inte privat. En strukturerad sårbarhet som säljer ut böckerna, humorshowerna och kyrkopredikningarna på minuter. Upplevelsen av att ha fått författarens förtroende är så stark att människor med jämna mellanrum stannar honom på gatan för att berätta om det svåraste i sina liv. I intervjuer ger han intensiva och självlysande citat, som man sedan ordagrant hör honom säga i en morgonsoffa någon dag senare. Jonas Gardells skapande är helt enkelt självbiografiskt men ändå inte, och formuleras i texten ”Oskuld”: Jag talar alltid sanning, du måste bara bestämma dig för att tro mig. Tills nu. I ”Torka aldrig tårar utan handskar” ges läsaren inget val. Allt är sant. I fem års tid har Jonas Gardell gått igenom journaler och pressarkiv och läst varenda artikel för att allt ska ut i ljuset och ingen komma undan. Namn på experter, politiker och journalister skrivs ut i böckernas insprängda essäer.
– Det är så fruktansvärt viktigt. Ingen ska någonsin kunna säga: han hittar på! För precis såhär var det.
Historien om hiv är paradoxal. Samtidigt som viruset fick begravningsentreprenörer att vägra göra sitt jobb, så blev bögarna synliga. Inför hotet om sjukdomens spridning insåg samhället att de måste föra en vid dialog. Plötsligt satsades pengar på RFSL – Riksförbundet för sexuellt likaberättigande – och stora reklamkampanjer ställde frågan till alla: Imorgon din fru? På så sätt sägs sjukdomen ha påskyndat rättigheter för homosexuella. Som ett offer för att kommande generationer skulle få vara friare. Men Jonas Gardell påpekar att han föddes sjuk och att de bara några år innan smittoutbrottet ockuperat socialstyrelsen för att få friskförklaras.
– Man glömmer att det redan fanns en befrielserörelse, som var ny och skör som ett hudlöst foster. Vi var så lätta att trampa ner igen, lättskadade, lättsårade. Just därför är det som skedde med oss, hur vi dog och blev behandlade, ännu mer oacceptabelt.
I sjukdomens spår förbjöds så kallade bastuklubbar, platser där män möttes för att ha sex. Norra Klara rustades upp. I stället erbjöds homosexuella att ingå samboskap. Samhället ville normalisera bögarna och in på scenen klev en söt och rolig kille som var ihop med snällt mumintroll. Jonas och Mark, två folkhemshomon.
– Medierna hade ett enormt behov av oss som par. Vi var lite som föräldrar, en mysig duo som man inte för sitt liv kan tänka sig har sex. Men att jag och Mark skulle vara monogama är något som lagts på oss utifrån. Vi själva har aldrig påstått det. Och nu när vi ändå sitter här på Pride så tycker jag att homorörelsen måste återta det radikala sexet. Knullandet. Annars blir det bara en vattenfestival för barnfamiljer, säger han. Tonen är pastorslik.
Jonas Gardell växte upp i frikyrkan och använder sig ofta av religiösa bilder. I debuten ”Passionsspelet” vävs Bibelns påskdrama samman med kärleken mellan två unga män på 80-talet. ”Torka aldrig tårar utan handskar” återvänder till samma tid, samma stad, och liknar den gryende frigörelsen med israeliternas ökenvandring från Egypten. De unga bögarna drar från sina inskränkta skithålor runt om i Sverige mot Stockholm, ut ur garderoben och bort. Jonas Gardells hela författarskap består av komma-ut-historier: ”För först föds man och blir den andra säger att man är. Sedan kan man föda sig själv på nytt.” En mening som återkommer gång på gång i hans texter.
Det är ett väldigt liberalt budskap. Är människan så fri?
– Ja, jag hävdar människans absoluta frihet och rätt att forma och definiera vem hon är och hur hon vill leva sitt liv. Men jag inser också det mod och den kraft som krävs för att göra det. Till exempel Benjamin och Rasmus familjer. De vill älska sina barn men saknar ett språk och en världsbild som kan innefatta vad de är och har blivit.
– När bögar dog avsexualiserades de av sina familjer som satte in en dödsannons: ”I minnet vi ser dig precis som du var.” Innan bögeriet, innan Stockholm. Ett sånt jävla övergrepp.
I Sverige har vi levt med amerikanska berättelser om hiv. I en essä från början av 90-talet beskriver Jonas Gardell Manhattans västra strand, som samlar fattiga homosexuella och transvestiter. För att hedra sina döda i aids har de sprutat minnesord som graffiti, förtvivlade utrop: Vi ska alltid älska er! Vi ska alltid minnas er!
Varför har vi så få egna vittnesmål?
– Den stora frågan är snarare varför det finns så få skildringar överlag. Jag skulle säga att jag skrivit ett av de första, episka verken om den här perioden. Jag släpper boken för mitt älskade Sverige, och sedan ska den översättas till varje språk i hela jävla världen, säger Jonas Gardell.
Snart ska han gå i Pride-paraden tillsammans med ett gäng hiv-positiva damer i klänningar gjorda av bromsmedicinförpackningar. De kämpar mot ett stigma som gör att ytterst få är öppna med sin diagnos idag. Jonas Gardell säger att samhällen ofta reagerar på epidemier med straff och vi- och dom-tänkande. Sverige delade tidigt upp de smittade i ”skyldiga” och ”oskyldiga”.
– Expressen hade artiklar om att ”nu har det som inte får hända hänt” – en ”oskyldig” har dött vid blodtransfusion. Medan vi homosexuella var skyldiga för att vi hade bögat oss. Den föreställningen lever kvar hos många drabbade, särskilt nu när man vet hur det smittar. Det är mitt eget fel, jag får skylla mig själv.
– I botten ligger också den urgamla judiskkristna dualismen mellan rent och smutsigt. Homosex var supersmutsigt och dessutom drabbade sjukdomen särskilt den penetrerade mannen, den feminina, den som ända sedan antiken har allra lägst status.
1996 var ett avgörande år. Då kom de moderna bromsmedicinerna som gjorde att diagnosen inte längre var en dödsdom.
– Det var som att luften gick ur oss. Samhället orkade inte prata mer om de äckliga bögarna och deras jävla sjukdom som de fick för att de blev tagna i prutten. Och så kom Pride och vi klädde oss i färgglada kläder och var glada och härliga att ta in … Men vi själva var ju också lättade och ville bara lämna allt bakom oss. I den känslan uppstod en förödande tystnad.
Att samtalen dog kan också kopplas till den ovanligt hårda svenska smittskyddslagen, som lägger allt ansvar på de smittade. Oavsett kondom måste sexpartnern informeras om sjukdomen. Sverige ligger i topp bland länder som dömer människor till fängelse för försök till smitta. Hiv är en personlig och individuell fråga, aldrig kollektiv. Idéhistorikern Karin Johannisson har beskrivit hur sjukdomen de första åren rymde en politisk och moralisk debatt, där allt från präster till aktivister och konstnärer engagerade sig. Det senaste decenniet har läkemedelsbolag och medicinska powerpointpresentationer tagit allt utrymme.
Men nu anas en återgång till de blodfyllda berättelserna. I höst släpps artisten Andreas Lundstedt självbiografi ”Mitt positiva liv”. Nästa år är det trettio år sedan hiv kom till Sverige, och i medierna kommer de nästan mytiska 80-talsbilderna att kablas ut igen: unga, magra män, svarta sopsäckar och läkare i visir och skyddsdräkt som rör sig i sjukhusrummen som astronauter.
Finns det någon risk att de där åren romantiseras, eller att vi börjar se sjukdomen som ett avslutat kapitel?
– Inte så länge jag lever. Det kommer att skrivas massor framöver, men mina böcker är en effektiv antiromantisering. Om du läser dem utan att gråta och känna avsky så är du död. Men jo, jag oroar mig för dagens unga homos, som ser aids i ett lång-borta-töcken. Vi får hoppas att medicinerna inte möter resistens. Min generation såg vännerna dö och blev superförsiktig. De som föddes tio år senare var vettskrämda från början, vågade aldrig knulla och har bara sysslat med livslång tvåsamhet. Nu kommer glömskan igen, obegripligt nog.
Hiv är fortfarande akut, och särskilt globalt. Sjutusen personer smittas dagligen. I Sverige insjuknar cirka trehundra personer varje år och siffran har stigit långsamt de senaste åren. Nyligen utkom journalisten Anna-Maria Sörbergs reportagebok ”Det sjuka” som visar hur skräcken för ”bögarna” ersatts av ”hivmän”, som blivit ett återkommande kvällstidningsord under 2000-talet. Idag är skräckbilden av Den Andre en afrikansk man. Jonas Gardell säger att ett av vår tids stora svek är hur utländska personer, som ännu inte fått medborgarskap, döms hårdare än svenskar. Om de inte informerat om smittan utvisas de på livstid.
– I de flesta fall innebär det ett dödstraff eftersom bromsmediciner är extremt dyra. Men som Migrationsverket arbetar idag döms människor dagligen till döden. Det skulle min numera döda mamma sagt åt mig att kämpa för. Hon hade en lång lista över saker det var okej att jag hamnade i fängelse för, säger Jonas Gardell.
Hans mobiltelefon ringer och nästa stopp är en fotografering för tidningen QX. Notan begärs in, den delade sojaskålen är tom. På våra glas syns vaga läppavtryck.
– De där åren var mänskligt mod att dricka vatten ihop. Eller att plåstra om någon som blödde på gatan, när alla andra sprang. Titeln på romanerna är helt biografisk. Det var en sjuksköterska på Roslagstulls infektionsklinik som för en sekund lät empatin ta över. Hon torkade en tår på en döende, ung man och fick en utskällning efteråt: torka aldrig tårar utan handskar!