En retrobuss startar utanför Malmö konsthall, kör förbi Pildammsgrillen och ut ur stadskärnan. Det är premiär för utställningen ”Show Off”, där sex internationellt verksamma konstnärer och konstnärsgrupper ställer ut sina verk på billboardtavlor i Malmö Stads så kallade ”programområden”: Herrgården, Holma-Kroksbäck, Lindängen, Seved och Segevång.
Utmed motorvägen hänger ett frågetecken i alla bilisters synfält: Are you and your partner living in a genuine and stabil partnership?
Konstnären Meric Algün Ringborg är född i Turkiet och bor i Sverige sedan fyra år. Frågan är ett utdrag ur hennes encyklopediska verk ”The Concise Book of Visa Application Forms”, som består av alla länders visumansökningar i alfabetisk ordning. Formulär många malmöbor fått fylla i. Det krävdes nästan ett halvårs research för att kunna sammanställa den tunga, byråkratiblå boken. Världens samlade gränskontroll.
– Allt började när jag själv försökte bli europeisk medborgare och flytta hit. Det tog fyra månader att få ett visum, och det var en psykiskt utmattande process. Samtidigt kunde min partner hälsa på i Turkiet hur mycket som helst. Jag utforskar den där obalansen. Den stora, osynliga process som ligger bakom människors rörelser och känsla av ”hem”. I visumansökningarna mötte jag obehagliga privatlivsfrågor och bisarra ja- och nejkryss: har du begått ett folkmord?
Bussen kränger och vid nästa stopp krävs ännu ett medborgarsvar: If you reside in a country other than your country of origin, have you permission to return to that country?
– Att ställa ut i billboardformatet är perfekt. Jag hoppas att den utlyfta, kontextlösa frågan får oss att ifrågasätta själva frågan, säger Meric Algün Ringborg.
– Verken är på engelska för att alla ansökningar skrivs på det språket. Att inte översätta dem fångar något av hur främmande man kan känna sig inför visumpapperna.
Utmed Amiralsgatan hänger ett stort euromynt bredvid reklam för Shell och någon ny läsksmak. I solgasset på Seved står två billboards av Runo Lagomarsino, som bor i Sao Paulo men gick ut konsthögskolan i Malmö år 2003 och åker med på bussen. Den ena tavlan fylls av Jean-Léon Gérômes 1800-tals-målning ”Bonaparte Before the Sphinx”, där Napoleon drömmande blickar ut mot sfinxen i Egyptens öken. Och så en fråga tätt intill: Are we the people we are waiting for?
– Jag tror att det är en fråga alla ställer sig, både på det personliga planet – är jag den jag väntar på att bli? – och politiskt. Jag tänker på Madridrörelsen och allt som händer i Sydeuropa, förskjutningen mellan makten och folket. Folket omdefinierar vad folket är och kan göra. Jag gillar den här formen. Verket bara hänger rakt upp och ner i staden, utan några ledtrådar.
Bussturen avslutas på parkeringsplatsen utanför Rosengårds centrum, framför en ljusblå billboard med vita bokstäver: The truth itself speaks through me. En kommentar till hur internet och privata aktörer tagit över den roll biblioteken hade förut. Grafiken är kopierad från Facebook och Amazon. Människor som är på väg ut eller in i köpcentret fotar folksamlingen med mobilkameror. Någon ställer en sista fråga till konsthallens chef Jacob Fabricius: Hur har ni jobbat för att nå andra grupper, som inte behöver åka buss från innerstan?
– Det är alltid svårt, men vi försöker gå så tätt inpå området som möjligt. Oavsett är det här ett sätt för konsten att komma ut. Den hänger ju här och man behöver inte öppna den tunga dörren till konsthallen. Sedan satsar stadsdelsförvaltningarna stort på att få ut information, och göra reklam.