Reaktionerna på Sverigedemokraternas valtriumf var typisk: demonisering och kopiering.
Både Mona Sahlin och Lars Ohly köpte sig tidsfrist som partiledare efter sina usla valresultat genom att lova en antirasistisk mobilisering.
Men nästan omedelbart föreslog också de borgerliga redaktörerna Johan Lundberg och Paulina Neuding en anpassning. De andra partierna, menade man, borde överta SD:s problembeskrivning av en alltför kostsam invandring och en kapsejsad integrationspolitik. Annars skulle SD bara fortsätta växa. (Dagens Nyheter, 23.9).
Det var varken första eller sista gången den tanken lanserades, att vi måste bli lite mer som dem för att stoppa dem.
Partiet har visat att det även i Sverige finns en grupp främlingsfientliga väljare att slåss om. Och sedan åtminstone 2002 – då Folkpartiet gjorde sitt lyckosamma språktestutspel för första gången – har andra kastat sig in i leken. Bit för bit har SD:s beskrivningar av invandrare och invandring ätit sig in i den offentliga debatten.
Ska man förstå betydelsen av sådana förskjutningar måste man tala om det en del forskare kallar ”möjlighetsstrukturen”, alltså hur förutsättningarna för ett parti ser ut och förändras.
I länder där det är vanligt att medier eller politiker hetsar mot invandrare eller infödda minoriteter eller kallar sig nationalister är det svårare att brännmärka ett parti som SD som extremt. De säger ju bara vad andra säger, men med lite skarpare ord.
En annan viktig faktor är vilka frågeställningar som dominerar den politiska debatten. Så länge höger-vänsterkonflikten om fördelning, ekonomi, skatter och välfärd står i centrum har partier som driver andra frågor ganska små möjligheter.
Det finns alltså en massa människor i det här landet som är mer eller mindre främlingsfientliga. Men så länge det är viktigare för dem att sänka skatterna eller rädda a-kassan kommer de att rösta på andra partier.
I det danska valet i höstas backade till exempel Dansk Folkeparti för första gången. Det berodde på att den ekonomiska krisen – inte invandringspolitiken – för första gången på ett decennium dominerade valrörelsen.
Sedan flera år håller Sverige på att förändras på båda dessa punkter.
Under finanskrisen, som borde ha varit mumma för en systemkritisk vänster, hade socialdemokratin inga andra svar än de regeringen kom med. Idag står Reinfeldts nya Moderater och Löfvens ihoplappade socialdemokrati närmare varandra än i mannaminne och tävlar om att kopiera varandras förslag.
Samtidigt talas allt mer om ”invandringsproblemet”. När den ekonomiska politiken inte är så starkt partiskiljande, blir andra frågor, som invandringen, viktigare att profilera sig på. Frågan hamnar högre upp på dagordningen, längre fram i väljarnas medvetande. Då ökar chanserna för SD.
Utøya hade kunnat vända trenden, bli den punkt från vilken SD hade kunnat pressas tillbaka. Breiviks terrorattacker i Norge var ju den nordiska rasismens mardröm. De visade hela världen det bestialiska resultatet av att ta högerradikalernas hets mot muslimerna och den landsförrädiska vänstern på blodigt allvar. Det hade varit logiskt om väljarna flytt SD.
Men partiledningen höll huvudet kallt, vägrade göra avbön och slog ifrån sig: vi har inget med Breivik att göra. För vad skulle de göra? Att erkänna släktskap hade varit politiskt självmord.
Bara en månad efter massmorden demonstrerade Sverigedemokraternas ungdomsförbund ”mot islamiseringen” i Norrköping. I september bjöd man in den italienska fascistorganisationen Gioventù Italiana till sin kongress i Jönköping och i oktober demonstrerade man tillsammans med italienarna i Malmö.
Erik Hellsborn, som skyllde terrordåden på islamisering och massinvandring, sitter kvar i Varbergs kommunfullmäktige. Kent Ekeroth, som ingår i kontrajihadmiljön och stöttar den främsta svenska främlingsfientliga sajten, Avpixlat, har kvar sin riksdagsplats.
Inga bondeoffer. SD red ut stormen.
Man fick god draghjälp av borgerliga opinionsbildare, där många gjort sitt bästa för avpolitisera dåden. Istället för en högerterrorist driven av hat mot vänstern och muslimerna beskrevs Breivik som en ensam galning, eller, vanligare, så påstods han ha angripit ”hela det demokratiska samhället”. Fredrik Reinfeldt slog själv an tonen en vecka efter dåden: ”Det var ett brott riktat mot oss alla”.
På så vis inkluderades SD i den demokratiska gemenskap som stod enad mot den norske terroristen. Som om det varit en slump att det var just unga socialdemokrater han mördade.
Idag är bara att konstatera att varken terrorattackerna i Norge eller SD:s inträde i riksdagen har brutit idéflödet från ytterhögern mot politikens centrum.
Folkpartiet kör ut nya kravlistor. Invandrarna går hellre på socialbidrag och lyfter föräldrapenning än jobbar, de vägrar flytta dit jobben finns och de vill inte lära sig svenska, påstår man. Men nu ska de uppfostras.
Migrationsminister Tobias Billström försöker in i det sista minimera vården till papperslösa till att bara gälla ”ofödda barn” som inte kan ”rå för att föräldrarna fattar dumma beslut”, medan Fredrik Reinfeldt försöker skyla över den skyhöga arbetslösheten med att den beror på invandrarna.
I Malmö vill Ilmar Reepalu införa tillfälliga medborgarskap och skriver sedan brev tillsammans med SD och de borgerliga partierna om att flyktingar inte borde få bosätta sig där de vill.
I Dagens Nyheter uppmanar statsvetaren Bo Rothstein och författaren Fredrik Ekelund vänstern att ta över lite lagom av SD:s världsbild och börja prata om de kriminella invandrarna.
Och så sent som den 9 september i år påstod Expressens liberala redaktör Anna Dahlberg att en generös invandringspolitik måste medföra dumpade löner och villkor. Välfärd eller invandrare, välj själv.
Så göder uppburna medier och politiker idén om invandrare som problem. Den får på så vis legitimitet långt bortom främlingshatarna på högerkanten.
I våras hade det gått så långt att till och med Dilsa Demirbag-Sten – som tidigare gjort sig känd som hårdför islamkritiker – gjorde en helomvändning och kritiserade borgerlighetens anpassning.
Samtidigt fortgår deportationerna till Irak och Afghanistan i stor skala. Vi har återigen dussintals apatiska barn, där många idag bara väntar på att bäras iväg till ett flygplan. Men den mäktiga flyktingrörelse som för några år sedan drev krav på amnesti hörs inte av. Att försöka stoppa deportationerna överlåts åt unga aktivister.
Jimmie Åkesson borde vara glad. Partiet har problem. Men dess idéer har fått fäste.