Peter Johansson och Barbro Westling tillhör den svenska konstens provokatörer.
Med busig humor och vass ironi sticker de hål på myter och föreställningar
om allt från konstnären som ensamt geni till svenskhetens identitet. I
utställningen ”Smålänningar är snåla” på Växjö konsthall 2007 delade de ut
signerade hundralappar till besökarna. En cynisk lek med konstens resurser,
eller träffsäker publiksuccé? Svaret är upp till var och en.
På egen hand har Peter Johansson sedan 1990-talet konsekvent ifrågasatt den
svenska folksjälens stereotyper, med falukorv, dalahästar, folkdräkter, röda
stugor och nynazister – ofta på ett genialiskt och halsbrytande sätt.
Nu ger sig duon i kast med Galerie Leger i Malmö, men tyvärr, denna gång blir
jag vare sig särskilt provocerad eller genuint road. ”Förspilld ironi och
andra skulpturer” är namnet på utställningen som tillsammans med
blomsterlådor och en gigantisk trästock bland annat presenterar knyckt eller
”lånad” trädgårdskonst från trädgårdar runt om i Skåne och Blekinge.
Utställningen är både tacksam och otacksam att förhålla sig till. Hur man än
vänder sig har man rumpan bak. Ja, detta är konst, vi betraktar tilltaget
med analyserande vördnad och diskuterar seriöst vilka frågeställningar som
reses: förutom konstbegreppet, vårt förhållande till trädgårdsodling –
trendigt, ja, men inte när det gäller balkonglådor med krukväxter – och
trädgårdskonst: studier i smaklöshet, kultig kitsch eller älskade klenoder.
Eller nej, detta är inte konst, utan knyckta prydnadsföremål, ett lustigt
skämt på sommarstugefolkets bekostnad. Ett sätt för konstnärerna att flörta
med det olagliga, och medvetet positionera sig gentemot en trångsynt
konstsyn, där finkultur ställs mot fulkultur – och numera är det oändligt
mer inne att krama fulkultur än försvara finkultur.
Men tränger man verkligen ner till väsentligheterna här? Hur intressant blir
det när provokationen, lekfullheten och den förmodade kulturanarkin
konstrueras minutiöst? För mig blir helheten, med något undantag, mest lam.
Det är längesen den institutionella konstteorin slog fast att allt som visas i
konstens etablerade rum, också är konst, stulna trädgårdstroll eller ej. Här
i ligger också paradoxen. Kritiska som de må vara är Johansson och Westling
likväl beroende av konstens finrum, dess vernissagepublik, recensenter och
utvidgade konstbegrepp, så lätta att driva gäck med. Men också mediernas
dramaturgi, redaktörens nyhetsnäsa, skribentens tjänstvilliga penna:
sensationen lockar alltid.
Nöjda, får man förmoda, sitter konstnärerna i vilket fall. Hyllning eller
sågning kvittar. Debatten är igång, och syftet nått: konsten engagerar.
Carolina Söderholm,
konstkritiker och konstvetare