Det är tidig sommarkväll 2009. Jag har precis kommit hem från jobbet, står och steker fiskpinnar och rör i en gryta potatismos. Plötsligt hör jag ett oerhört liv på gatan. Jag går fram till fönstret och ser två gäng springa mot varandra längs Sofiagatan. Precis utanför Ché Guevara café möts de och börjar bråka. En kille tar plötsligt fram en pistol och skjuter flera gånger i luften, och det andra gänget springer iväg. Själv går jag tillbaka till spisen och fortsätter röra om i mitt potatismos. Svär lite över att fiskpinnarna blivit brända och sätter mig till slut för att äta. Först då slår det mig att det kanske inte är helt normalt att knappt reagera på vad som just hänt på gatan. Möjligen borde jag ringa polisen eller, åtminstone, bli lite uppskrämd. Men efter ett år i den numera riksbekanta korsningen Sofiagatan och Rasmusgatan har uppenbarligen något hänt i mig.
Jag kom sedan att bo kvar i ytterligare tre år i kvarteret Seved, i södra Sofielund i Malmö. Området i dess nuvarande form byggdes mellan 1920- och 50- talet och består både av enplansvillor och flerfamiljshus. Medias fokus ligger på de gator som omger själva Sevedsplan. Här är miljön markant annorlunda från villagatorna några hundra meter bort. Även om många fastigheter är välskötta, inte minst de som förvaltas av MKB, är ett flertal hus kraftigt misskötta med rostiga balkonger och sönderslagna fönsterrutor. Dessutom lider själva blodomloppet i kvarteret, Rasmusgatan, av en nedskräpning som inte ens de små arméerna av sommarjobbande sopplockare råder bot på. Seved räknas som ett av Sveriges allra fattigaste områden där trångboddheten och arbetslösheten vida överstiger inte bara de flesta kvarteren i Malmö utan i hela landet.
I korsningen Sofiagatan och Rasmusgatan, precis vid den port man ser vid Ilmar Reepalus och Janne Josefssons famösa besök i kvarteret, bodde jag under fyra år. Under den tiden har det skjutits in i fönstret bredvid mitt köksfönster och in i fönstret precis mitt emot mitt sovrum. Jag har fått ägg och raketer på mina fönster. Tiotalet av mina kompisar på besök har blivit rånade eller påhoppade, två av dem fick åka till akuten. Man har sålt narkotika på gatan utanför och inne på min gård i princip dagligen. Man har ropat hora efter mina kvinnliga kompisar så ofta att jag tappat räkningen. Två killar har skjutits nedanför mitt fönster (båda överlevde) och man har satt eld på bilar på gatan. Seved är, om inte laglöst land, åtminstone ingen vidare trevlig plats att vistas på. Detta trots att vi under den aktuella perioden hann få besök av såväl kungen, Beatrice Ask samt diverse politiker på bussutflykt.
Själv hade jag fått jobb i Malmö 2008 och behövde en lägenhet fort. Och på kartan såg Seved fantastiskt ut, fem minuter till Södervärn och kanske tio till Möllevångstorget. Jag gillade 30-talshuset skarpt. Högt i tak, trägolv och rimlig hyra. Jag blev dock snart konfunderad över att så mycket folk stod och hängde utanför min port. Mig verkade de dock inte ens notera, och på samma sätt störde jag aldrig dem. En ordning vi uppehöll under så gott som hela min sejour i området. Däremot började jag ganska snart störa mig på de saker som ständigt inträffade.
På hösten samma år var jag för första gången med om vad jag senare skulle börja beteckna som den årliga ”raketsäsongen”. Raketer såldes under disk i kiosken nedanför mig och under ett par månader sköt man mot fönster, mot cyklister och mot balkonger.
Polisens intresse av att rycka ut vid raketinfernon var ungefär lika med noll. Inte ens när en äldre kvinna var på väg att träffas i ryggen eller när någon försökte skjuta in i den öppna glipan till ett fönster var det intressant nog. En kväll i samband med ”Rosengrådskravallerna” 2008 såg jag två killar som stod och tillverkade Molotovcocktails på innergården. Jag bröt för en gångs skull vårt ömsesidiga ointresse och undrade bryskt ifall de verkligen tyckte det var en god idé. Den ena killen tittade uppriktigt överraskat på mig och svarade stillsamt att ”det är lugnt, dom ska inte användas här i kvarteret”. Nu var jag åtminstone en del i kvartersgemenskapen.
Polisen kom inte vid den incidenten heller. I bästa fall kan polisens strategi för kvarteret betecknas som otydlig. En kväll kan man dåna in med fem–sex polisbilar, rada upp en hop av killar på gatan mot en vägg och visitera dem. I perioder kan man ha patrullerande poliser som går Rasmusgatan fram och tillbaka i skift. Andra gånger verkar området fullkomligt ha försvunnit från radarn och knappt en skottlossning är intressant nog. Som boende är man fullkomligt ovetande om vad som är planen för dagen.
Sedan några år driver kommunen det så kallade områdesprogrammet. Det innebär att fem utvalda områden skall lyftas ut ur sina nedåtgående spiraler. I grund och botten är det givetvis en jättebra idé. Men förväntningarna byttes efterhand ut mot känslan av att leva i ett slags Potemkinkuliss. Istället för uppsökande verksamhet från fältarbetande socionomer, krafttag mot trångboddhet och en konsekvent polisnärvaro fick vi en rad odlingar framför husen samt en slags kommunalt sponsrad officiell graffiti. För de boende som sköter odlingarna betyder de säkert väldigt mycket. Att det blir renare och finare har också den långsiktiga effekten att de som är barn där nu inte behöver uppleva samma misär och hamna i den position som ungdomsgänget har hamnat i; en rent fysisk upplevelse av fattigdom och utanförskap. Men där och då, i vad som på allvar kändes som en krissituation, välkomnade jag snarare satsningar som jag vanligtvis är emot av politiska skäl: mer poliser på gatorna och gärna kameraövervakning på det.
Frustrationen påverkade snart mitt eget välbefinnande. Jag hatade gänget på gatan som rånat och misshandlat mina kompisar och jag hatade myndigheterna som verkade satsa alla sina resurser på nya rabatter.
Inte en chans, tänkte jag, att man hade stått och sett på om det handlat om ett av stadens rikare områden. Diverse lokalboenden i området upprepade i media att ”dom skiter i oss”. Och, ja, den känslan delade jag.
Nu har jag alltså flyttat vidare och en rimlig fråga är såklart varför jag inte flyttade tidigare. Kanske gillade jag trots allt att vara en del av området. Det var i alla fall inte sterilt på det där innerstadssättet. Inte så att jag uppskattade våldet och oron, men utifrån min position som vit, snart medelålders, manlig akademiker gav det en intressant klang av radikalitet. Jag uppskattade uppenbarligen det skimmer av outsider som området gav mig. Jag speglade mig i glansen av att inte tillhöra det marknadsliberala bostadsrättshelvete som är Sverige idag. Kunde man slippa ifrån brottsligheten och göra sig av med slumvärdarna och dess katastrofala inverkan på människors livssituation hade vad som helst kunnat hända i Seved. Det brokiga, dynamiska och mångfacetterade livet där kunde snarare bli något att locka med.
Ingen, absolut ingen, vinner på att man målar ut Malmö som något slags svenskt Chicago/Bogotá/Mexiko city där det är livsfarligt att ens vistas. En sådan tendens bottnar i den politisk viljan från en stockholmsk borgerlighet att måla ut hela det i grund och botten öppensinnade projektet Malmö som ett brutalfiasko. I stora delar av staden är det hur lugnt som helst. Men ingen vinner heller på att man försöker sopa de problem som finns under mattan. Och Seved har kraftiga problem. Men bara för att det hänt något en kväll är inte ett helt gäng som råkar uppehålla sig på en viss gata automatiskt skyldiga nästa dag. ”Fuck the police” stod det ofta sprejat på mitt hus och efter att ha sett polisens oförmåga att skilja ut bråkmakare från kids som bara gillar att hänga där det händer saker förstår jag åtminstone delvis varför. Man måste möta boende i ett område med respekt, och det gäller alla i området.
Å andra sidan handlar det inte enbart om oskyldiga ungdomar utan lokal. Även om jag är den förste att inse att ekonomiska faktorer ligger bakom, att trångboddhet och hopplöshet spelar in, så kan man inte, som en del vänner till mig tenderat att göra, sparka bakut vid minsta påpekande om att folk också har ett eget ansvar. Men, om vi inte skall hemfalla till vulgära analyser om att det enbart är en samling slödder och rötägg som beter sig illa måste vi börja se till ekonomiska och klassmässiga realiteter också. Samt satsa på ett samhälle som hänger ihop igen.
Jag hade så klart önskat att den frustration som ungdomarna känner över sin livssituation hade kanaliserats i ett engagemang mot det orättvisa samhälle som gör att Seved ser ut som det gör. Men inser samtidigt att det är lätt för mig att säga. Den verkliga misären är inte min. Nu har jag sagt adjö till Seved, min tid i området var begränsad, det är den sannolikt inte för de flesta som bor där.
1
arkiv: Linda Axelsson