– Det är inte alltid idéerna som spelar roll för den som skapar något, det är
utförandet, säger hon.
Plötsligt pratar många som intresserar sig för kulturekonomi om en person:
Annika Lidne. Hennes prognoser om vårt beteende när vi konsumerar och skapar
kultur får kanske därför en viss tyngd, eller i vart fall ett visst
inflytande. Men när Sydsvenskan träffar henne spelar hon ner det där.
– Sådant får man ta med en nypa salt. Jag brukar inte få höra så mycket sådant
direkt till mig, det kommer på omvägar. Men det är trevligt om någon vill
lyssna på vad jag säger.
Annika Lidne driver ett konsultföretag, och har dessutom varit med och
utvecklat ett slags social intranätslösning som heter Dashnotes.
Mest av allt ägnar hon sig åt att förklara. Hur förändras villkoren för
kulturkonsumenterna? Hur förändras de för kulturskaparna? Och – vad händer
om den uppdelningen inte längre är riktigt relevant?
– De kulturpersoner som tar till sig det nya kommer att lyckas bättre. I
Sverige har vi ett litet handikapp: många kulturpersoner tycker att det är
lite fult att kommunicera. Jag upplever i alla fall att kreativa processer
gärna ska vara lite hemliga och exklusiva. Jag tror inte att det är bra alla
gånger. Öppna upp i stället, och bjud in fans och läsare att kommentera. Får
ni kritik, var glada för det. Det betyder att någon engagerar sig i vad ni
gör.
Interaktivitet är alltså nästan alltid bra i Annika Lidnes värld – men hon
tror däremot inte på nittiotalstrenden att tv-tittare ska få bestämma hur
tv-dramat slutar.
– Av den enkla anledningen att film och tv är tillbakalutade medier. Folk vill
inte skriva slutet på en film. Folk vill ta det lugnt och äta popcorn.
Den konstnärliga integriteten är en annan fråga.
– Den författare som väljer att låta läsarna följa skrivprocessen kan ju inte
bara göra som folk säger. Någonting har man ju som man själv vill förmedla.
Det blir urvattnat om man följer läsarnas minska vink.
Annika Lidne påpekar dock att band med hemsidor där de ger smakprov, eller
författarbloggar, bara är en ny metod – ingen ny tanke.
– Hur skrev Dickens sina romaner? Som följetongsavsnitt i tidningar! Och där
fick han sin feedback under resans gång. Kultursektorn i Sverige ligger
långt bak vad det gäller internet i största allmänhet. Ace of Base, av alla
band, har ju blivit innovatörer genom att bjuda in lyssnarna att remixa
deras musik, med löfte om att den bästa remixen kommer med på plattan sedan.
En strålande tanke, säger Annika Lidne.
Disruptive Media, som hon arbetar i, är mest känt för sitt arbete med
omvärldsanalys. Dessutom ordnar man en stor konferens två gånger om året om
hur sociala medier påverkar hela vår ekonomi och vår kultursyn.
– PR-folk förstår detta bättre än kulturskapare och journalister och klassiska
reklamare. Och det är logiskt. PR-människor är vana att arbeta utan en
säkrad utgång. Man skriver sina pressreleaser, ringer runt, och hoppas. Men
man kan aldrig garantera något. De andra yrkesgrupperna är däremot vana att
veta vad slutprodukten blir av deras arbete. När du arbetar med sociala
medier som konstnär lämnar du över kontrollen till någon annan. Det kan bli
dåligt resultat, men det kan också sprida sig som en löpeld, du får massor
med followers. Det kan slå väldigt olika.
Annika Lidnes framtidsprognos är bistert formulerad:
– Svenska skapare måste avvänjas statliga bidrag. De är en mental strypsnara.
Du skapar projekt som ska tilltala en extremt liten grupp av beslutsfattare.
Varför målade konstnärerna änglar och keruber förr i tiden, jo, för att det
var kyrkan som betalade. That's it. Och så måste man bli mer smart
kommersiell. Man kan göra superkonstiga saker – och det finns en publik för
det. Det gäller bara att hitta den publiken. Men du ska inte förvänta dig
att Statens kulturråd ska ge dig pengar för det.
Annika Lidne tror inte att framtidens konstnärer går på Konstfack.
– Nej, de går på någon teknisk högskola. De absolut mest intressanta
personerna jag träffar i dag har den bakgrunden. Att kunna webbdesign i dag
är som att kunna multiplikationstabellen om man vill jobba med konst och
kultur. Som att kunna stava. För att kunna förstå hur det här fungerar måste
man klara marknadsföringen, som sker på nätet, och så kunna placera sitt
resultat, vilket man också gör på nätet.