Det är stora delar av vårt öppna demokratiska samhälle som domnar bort – precis intill eller strax under det som kallas för existensminimum. Men vad är det egentligen, existensminimum? Kort sagt: det är helt enkelt en slags fiktiv statistisk gräns som anger gränserna för ett mänskligt liv. Vi räknar ut ett medelvärde och så förhåller vi oss till det. Gränsen säger: du måste välja mellan busskort eller gymnastikskor. Du får inte bägge. Den här gränsen anger när du bör välja bort delar av ditt liv, delar som du inte ska få lov att ha råd med. Lösa ut ett recept eller köpa en födelsedagstårta till barnen? Du får inte bägge.
I flera sammanhang har jag skrivit om den pågående fattigdomen i Sverige. Ibland har jag använt mig av mig själv som exempel, i vissa fall har jag skrivit om andra. Resultatet har alltid varit detsamma. En samling mejl som alla sjunger på samma refräng: Nej, det finns ingen fattigdom i Sverige, skulle det finnas så är det den fattiges eget fel. Och skulle det visa sig att det finns fattiga barn i Sverige – ja, då är det för att föräldrarna är lata och inte mäktar med att försörja sina barn. Om man inte har råd skall man inte skaffa barn. Så lyder dumhetens sång.
Detta är naturligtvis en nyliberalism som inte har ett smack med liberalism att göra. Detta är bara ren och skär dumhet, ibland också faktiskt en inskränkthet som gränsar till ondska. Men. Det är möjligt att det finns en uppriktig fråga i allt detta – nämligen – vem är fattig? Vem har rätt att säga: Ja. Jag är fattig. Vilka kriterier ska vi mäta upp för den personen? Allt mer blir jag övertygad om att det är relativt – och att det ytterst handlar om begränsning.
Den individ som blir begränsad i sina basbehov, i omsorgen om sig själv och sina nära, ja – den personen är fattig. I debatten som uppstått kring Mona Masris radiodokumentär ”Ingen är vän med en fattig” uppenbaras det att huvudpersonen äger en bostadsrätt, kanske äter hon rent av bacon och är hon inte festklädd på en av sina Facebookbilder – då är hon enligt domen i sociala medier inte fattig – i själva verket är hon delaktig i en komplott som har iscensatts av Masri och Sveriges Radio för att driva en vänsterinfluerad eterpropaganda.
Jag har ägnat ett par timmar åt att läsa kommentarerna på bland annat Sveriges Radios hemsida – och jag är inte förvånad. Detta är den välförsedda medelklassen som för sin klasskamp, neråt. Detta hat. Jag har sett det innan. Jag kommer att se det igen. Det har ingenting med fakta eller sanning att göra; istället tycks det vara en slags hybridhöger som drivs fram av konspirationer och vanmakt. Huvudpersonen i Masris dokumentär är begränsad i sitt liv, i sina val – och hennes vardag präglas av osäkerhet och oro inför nästa dag, nästa antalet betalda timmar. Vad som än blir sagt om denna förbannade bostadsrätt så har drevet redan fällt sin dom – och den lyder som vanligt – det finns inga fattiga i Sverige och skulle det finnas så är de uppfunna av Sveriges Radio och Mona Masri.
Jag tvivlar på den teorin.