STOCKHOLM.. 1960 års beslut att ge priset till den franske diktaren Saint-John
Perse var nära nog villkorat av att den jugoslaviske romanförfattaren Ivo
Andrić skulle få det nästkommande år. Men tvåa på listan 1961? Mannen som
förmodligen kan kallas Nobelprishistoriens mesta förlorare: Graham Greene.
Den brittiske författaren hade redan då skrivit några av sina mest kända
romaner, som ”Brighton Rock”, ”Makten och härligheten”, ”Den stillsamme
amerikanen”, ”Vår man i Havanna”, och i februari 1961 publicerat ”Utbränd”,
som utspelar sig i en spetälskekoloni i Kongo. Akademiens ständige
sekreterare Anders Österling skriver i protokollet att ”i varje fall
framstår Greene för mig som en fullt värdig kandidat, men icke just på grund
av det senaste verket utan med hänsyn till hans kraftfulla insats som
helhet.”
Redan i fyrtioårsåldern kom Greene i fråga för priset, och Greene anses
allmänt ha varit aktuell hela vägen fram till sin död år 1991.
Vinnare år 1961 blev alltså i stället den ansedde men kanske lite bortglömde
Ivo Andrić. Prismotiveringen löd ”för den episka kraft varmed han gestaltat
motiv och öden ur sitt lands historia”.
Akademiens ständige sekreterare Anders Österling var en sträng och analytisk
läsare, men var heller inte främmande för taktiska avvägningar. Andrićs
författarskap kände han starkt för, men han såg samtidigt poänger med att
belöna ett nytt språkområde och en del av den europeiska historien som vid
denna tid ansågs okänd:
”Andrićs så kallade bosniska trilogi är ett episkt företag i stor stil och en
autokton skapelse, där en hel folkstam för första gången har fått levande
uttryck för sin egenart, sitt historiska öde och sitt i världskrönikan förut
okända martyrium”, skrev Österling i sitt utlåtande (”Autokton” betyder
enligt Nationalencyklopedin ”ursprunglig” eller ”uppkommen utan främmande
inflytande”.)
Ivo Andrić föddes i Bosnien 1892, i dåvarande Österrike-Ungern. Han dog 1975 i
det som i dag är Serbien, men ska främst räknas som bosnier. Han växlade
ledigt mellan Balkans olika språk och skrev sina viktigaste verk på
serbiska. Andrić har översatts ganska flitigt till svenska, men inte getts
ut i Sverige sedan 1995. I princip hela hans produktion finns tillgänglig på
engelska, lätt att få tag på.
Trea på listan år 1961 var Karen Blixen, som under ett antal år prenumererade
på nästan-priser utan att någonsin nå ända fram.
På förslagslistan fanns också J R R Tolkien. Hans trilogi, en
av nittonhundratalets största litterära succéer i kommersiell mening, sågas
med orden ”resultatet har dock icke i något avseende blivit diktning av
högsta klass”. En lustig detalj är att den som föreslog Tolkien till priset
var hans fantasybroder C S Lewis, som innehade en professur som gav honom
förslagsrätt.
Tolkien var nu inte ensam om att få sig en släng av den österlingska sleven.
Om den italienska poeten Giulia Scappino Murena sägs: ”Hennes kandidatur ter
sig i detta sammanhang fullständigt oberättigad”. Robert Frost och E M
Forster är båda enligt denna tids praxis för gamla och, i Forsters fall, för
gaggig – eller som Anders Österling formulerar det: ”en skugga av sig själv
med förlorad andlig vigör”.
På listan finns också John Steinbeck, som fick priset 1962, omnämnd i varma
ordlag. Men exakt hur Svenska Akademien resonerade kring detta, det får vi
veta först om 365 dagar.