Till en början känns det lite som det också. Florence Welch har publiken i sitt grepp från första falsetten i "Only For A Night", och svävar med stilla kraft fram över scenen i sin mönstrade långklänning. Men trots att förutsättningarna är nästan perfekta har sjumannabandet svårt att komma igång.
Framför allt är det i det musikaliska det felar. Trots upplägget med trummor, gitarr, piano, harpa och körsång har de av någon anledning svårt att få till något riktigt djup i låtarna, och det explosivt bombastiska som är så karaktäristiskt och betydelsefullt för Florence and the Machines musik saknas helt.
Welch gör sitt bästa för att engagera oss ändå. Till "Rabbit Heart (Raise It Up)" får publiken i uppgift att lyfta upp en vän på sina axlar som ett kärlekstecken. Senare blir vi även ombedda att kramas. Och att hoppa synkroniserat, upp och ner. Responsen är sådär.
Att det är bandets sista konsert under turnén gör det hela ännu mer förbryllande. Är det inte då man slår på stort, går all in? Eller i alla fall fixar en ny basist om den vanliga nu är på pappaledighet? När Florence and the Machine tackar för sig med "No Light, No Light" undrar jag fortfarande när konserten ska börja på riktigt.