Den etablerade schlagerdivan som började sjunga i lokala småländska dansband som trettonåring är märkbart nervös.
– Pressen på mig själv är enorm just nu. Jag har gjort mycket, men inget som är så här krävande, säger Charlotte Perrelli och visar pärmen som ligger i väskan. Tjock som två tegelstenar staplade på varandra. I den ligger Andrew Lloyd Webbers skapelse i notpapper.
Musikalen – som skrevs som en rock-opera, först för en skivinspelning 1976 och två år senare uppförd som musikal på West End med Elaine Paige i titelrollen, är känd för sina ansträngande sångnummer.
– Den är mer som en opera. Det sägs ju inte en enda replik under hela föreställningen. Allt är sång.
Och inför sången har hon våndats och övat i flera månader. Nött samma toner om och om igen, för att hjälpa muskelminnet att hitta exakt hur det ska kännas i halsen när det är dags för en viss ton.
– Sådant kan man bara repetera in. Man känner att där, där ligger det. Om man inte övar och sjunger fullt ut vet man ju inte hur man ska ta tonen.
Så hon har matat det där muskelminnet fullt av toner. Vaknat av att det tjuter i huvudet och hon bara måste sjunga: ”EVITAAA”.
– Alltså, jag känner mig helt miffo, säger hon med ett skratt.
– Jag kan jämföra det med helt andra situationer, som första gången jag skulle börja med Anders Engbergs orkester. 57 låtar skulle sitta på två veckor. Det är ju omöjligt, ändå går det. Men i de låtarna finns åtminstone vers och refräng. Det här – det är ju helt skruvat, säger hon och pekar på pärmen med notpapper igen.
Den tekniska nivån är hög?
– Det finns ingenting som slår det här. Det är så svårt så det är ett skämt. Det är som att man har tagit tonerna och bara kastat ut dem på ett papper.
Charlotte Perrellis jobb är att fånga upp dem.
– Igår sade någon i ensemblen till mig: ”Du har ju fått all skit”. Så svårt är det. Ibland kommer man från en ton och så ska man ta en helt annan – och det finns inget att gå på. Där snackar vi muskelminne.
Hon får verkligen stretcha ut sitt register, från lågt till väldigt högt.
– Det är grejen med Andrew Lloyd Webber, han vägrar att sänka. Han har skrivit sitt verk och så ska det vara. Är det för högt? Tough shit. Gör vad du vill. Skrik. Tonerna ska sitta.
Hon ler.
– Då får man pressa lite till och hoppas. Fördelen är att Evita ofta är arg och uttrycksfull, vilket gör att det inte behöver vara tjusigt – det handlar mer om att förmedla en text.
Hur känner du som sångare inför det, att det inte alltid låter snyggt?
– Ja det är ju en process, alltså. För jag är lite pretto i mitt sångsätt. Jag vill att det ska vara rent och snyggt och låta bra hela tiden. Jag kan ibland känna att jag får jobba med uttryck, göra rösten skrovligare. Jag har börjat uppskatta en annan sorts artister på senare år. Som Thorsten Flinck. Hade jag lyssnat för tjugo år sedan hade jag sagt: ”Han kan inte sjunga.” Idag kan jag säga att jag blir fängslad, berörd. Alla behöver inte låta som Whitney Houston.
Charlotte Perrelli behövde inte pröva för rollen – hon erbjöds den.
– Men jag var väldigt tveksam i början. Malmö? Jag bor ju i Stockholm och mina barn går i skolan. Sedan var det någon som sa: ”Du är ju inte den första i historien som har barn”. Då kände jag att jag var lite fjantig. I det här yrket får man ju flytta efter rollerna. Men jag är extremt hemmakär och mån om pojkarna.
Under Evita-perioden bor Charlotte Perrelli i en central trerums-lägenhet i Malmö. Hon säger att vill hon så kan hon, efter föreställningens slut, ta tåget från Triangeln till Kastrup, sätta sig på ett flyg och vara hemma halv ett så att hon kan vakna med barnen dagen därpå.
Det var alltså det praktiska pusslandet med tider och barnpassning som gjorde att hon tvekade – inte rollen.
– Den lockade hela tiden. Mitt management sa: ”Det finns annat du kan göra.” Men jag kände: Jag behöver en utmaning! Det här blir något enormt att bita i.
Vad är det mest krävande?
– Evita är på scen hela tiden. Det är verkligen hennes show. Jag tror att det är tre sångnummer jag inte är med på – det är helt galet!
Charlotte Perrelli harklar sig. Hon gör det ganska ofta, som för att känna att den finns där och funkar: Rösten. Hon säger att hon är van vid att jobba hårt, aldrig orolig för att inte orka.
– Jag är bara orolig för rösten och halsen.
Med sig i Malmö har hon en kär ägodel: den portabla koksaltmaskinen.
– Det är ungefär som att gå in i en bastu, det är så torrt överallt. Jag tar den på kvällarna innan jag går och lägger mig, och då blir stämbanden mer medgörliga och elastiska.
Charlotte Perrellis stämband är under de kommande månaderna utlånade till den mytomspunna diktatorsfrun Evita.
Eva Duarte föddes på landsbygden i Argentina, och sökte som femtonåring lyckan i huvudstaden Buenos Aires. Där satsade hon på en karriär inom scen och film, innan hon 1945 mötte överste Juan Perón, mannen som skulle bli Argentinas president och diktator, alltid med hustrun vid sin sida. Historien berättar att det var hon som gjorde honom populär, hon som drev på hans politik.
Paret, och framförallt den vackra makan, är omgivet av myter. Vad som är sant är svårt att utreda. Som i alla diktaturer gjorde propagandamaskinen sitt jobb. Bilden som spreds av Evita var ett entydigt porträtt av en hjältinna – iklädd dyrbara juveler och Diorkreationer. Hon älskades högt av arbetarklassen, ”los descamisados”, de skjortlösa, för att hon mycket medvetet tog deras parti. Hon stred även hårt för kvinnlig rösträtt, som drevs igenom 1947. Landets konservativa och militärer tog aldrig till sig henne.
Blott 33 år gammal dog hon i leukemi. I år är det sextio år sedan miljoner människor slöt upp på Buenos Aires gator för att delta i begravningen. Dödsrunan från 1952, publicerad i New York Times, sammanfattade hennes person med orden:
”Ambitiös, skoningslös, oförtruten, klok och slående vacker.”
– Det är en ikon att gestalta. Hon måste ha varit gjord av sten, att ta allt hat från folket och vända det. Hon är enormt hatad i början av historien, när hon tar sig in och ska vinna Perón tycker folk att hon är en hora och en bitch. Hon var säkert en bitch på många sätt, klev över lik och använde sig av alla karlar för att ta sig vidare på societetsstegen, säger Charlotte Perrelli.
– När hon väl får Perón att förstå att hon är bra för honom, att de kan ha ett utbyte av varandra och när det växer fram känslor. Någonstans där får hon folket med sig. Det blir väldigt starkt. När Perón ska hålla tal är det Evita de skriver efter. Då är hon politiskt smart som vänder på allt: ”Jag är bara en enkel kvinna som gör det här för Perón.” Det är en gripande story på många sätt.
Charlotte Perrelli har inte gjort något liknande, säger hon. Hon har varit med i Disneymusikalen ”Skönheten och odjuret”, men har aldrig trätt in i en så komplex och intressant roll. Det här är på en annan nivå.
Kommer rollen att påverka hennes karriär i någon riktning? Hon rycker på axlarna.
– Allt handlar om hur det mottas. Så är det ju. Om folk tycker, åh herregud, hur trodde hon att hon skulle greja det här, fy bövelen vad det låter, då blir det inte en positiv grej. Jag hoppas att folk tycker att jag grejar det, och då kan folk säkert se en ny sida av mig. Som jag alltid har haft. Jag är ju klassiskt skolad från början.
Faktum är att det var här, på Malmö opera, som Charlotte Perrelli praktiserade som femtonåring för sopranen Karin Mang-Habashi, anställd på Malmö opera fram till 1993.
– På gymnasiet hade jag riktiga dispyter med mina lärare som tyckte att jag slängde bort min tid på dansmusik. Men det var ett sätt för mig att syssla med det jag ville och försörja mig. När jag var sjutton köpte jag min första bil. Operan kunde inte betala min hyra. Att åka ut med dansbanden varje helg var som att gå och jobba på Ica.
Resten känner ni till. Charlotte, som då hette Nilsson i efternamn, sjöng med ett flertal dansband innan hon slog igenom med Wizex 1997. Två år senare vann hon Eurovision Song Contest med ”Tusen och en natt”/”Take Me to Your Heaven”.
Hon har fortsatt sin karriär på schlagerspåret, både som programledare och artist. Senast i vintras med bidraget ”The Girl”, som inte gick vidare från deltävlingen i Malmö. De senaste åren har hon turnerat mycket, på konceptturnéer som Rhapsody in Rock och Diggiloo. Och så har hon lanserat en hudvårdsserie och en serie med kosttillskott. Till hösten kommer hennes andra bok om träning och arbetet med en egen parfym.
Hon säger att hon inte är mycket för att ångra sig. Det hon i stunden känner för, det gör hon. Och sedan är det bara att gå vidare.
– Folk tror att det tog mig jättehårt att inte min låt gick vidare i schlagern senast, men det hade jag räknat med.
För att citera musikalen: Gråt inte för Charlotte Perrelli. Hon behöver inte dina tårar.
– Jag är inte alls känslig för kritik. Inte när den är konstruktiv. Det är värre när det är någon som skriver om en utifrån känslor. Det får ju alla som lever i rampljuset ta.
Hennes blogg heter ”Från min synvinkel” av en anledning. Perrelli är ofta hett löpsedelsstoff. Bloggen fungerar många gånger dementerande och förtydligande.
– Puh. Två inlägg om dagen. Ibland känns det som en dagbok. Men det är så skönt ibland, när man blir omskriven på ett sätt som man inte förstår, att kunna ha pennan i egen hand. Jag framställs ju alltid annars på det sätt som någon annan tycker, det är beroende av vilken bild personen av mig har innan.
Till bloggen försöker hon förhålla sig som så många andra offentliga personer: vara personlig men inte privat. Här skriver hon om sitt vardagsliv med barnen och pojkvännen, lägger upp bilder på repetitioner från operan och ryter ifrån när det behövs. Nyligen blev en tidning klandrad av Pressens opinionsnämnd för första-sides-rubriken ”Charlotte talar ut om spriten”. En liten seger för artisten som knappt dricker en droppe för halsens skull.
– Det är helt okej att det skrivs att jag har gift mig sjutton gånger, det skadar ingen. Men när mina barns kompisar eller tanterna på Ica går och tror att jag har alkoholproblem, då blir jag arg.
Om knappt en vecka står Charlotte Perrelli på Malmöoperans stora scen. I publiken: 1 500 pers. Biljettförsäljningen har gått strålande.
– Vi har slagit rekord försäljningsmässigt med ”Evita”. Ah, vilken panik jag får när jag tänker på det.
Hon är medveten om att hon är placerad i ett fack, och tror att hon kommer att bedömas utifrån det av recensenterna.
– När ska bubblan spricka? Samtidigt har jag en grundtrygghet där jag vet att jag klarar det. Annars hade jag inte utsatt mig för det.
Charlotte Perrelli omgärdar sig gärna med det glamorösa: Tjusiga kläder, dyra skor och smink. På bloggen kan hon skriva hur hennes pojkvän skickade en helikopter så att hon slapp ligga ute på vägarna och köra mellan olika turnéstopp i somras. Det ger en hint om ett lyxigt liv bland stjärnorna. Själv säger hon att det där är den mejkade versionen. Bakom är hon vanligheten personifierad.
– Mitt management, med stylister och turnéledare, tycker att jag är för folklig. ”Att du inte kan vara lite divigare”, säger de.
Kanske att folk skulle få mer respekt för en då, funderar Charlotte Perrelli.
– Att bli lite mer svår. Inte gå med på allt.
Men så skakar hon på huvudet, frenetiskt.
– Men det ligger inte för mig! Jag är bondtjej i grund och botten, uppväxt med utedass och hästar och att mocka skit. Ränderna går aldrig ur. Hur höga klackar jag än har så är jag inte rädd för att ta i.