Alldeles oberoende av vad man tycker om Emporia i Hyllie kan konstateras att Gert Wingårdh, som ritat köpcentret, är det närmaste vi i Sverige kommer en starchitect. En arkitekt med pop-faktor. Ingen annan har bredden – och de konstnärliga ambitionerna – att både sitta i juryn för TV8:s nyss återuppståndna arkitektursåpa ”Hustoppen” och finnas representerad i brittiska prestigeförlaget Phaidons senaste guide över världens bästa nya arkitektur. Som dessutom ger sig i kast med allt. Både hyllade offentliga byggnader, som de svenska ambassaderna i Berlin och Washington – och råkommersiella, stadsbyggnadsmässigt kontroversiella, som det nu aktuella shoppingtemplet i Hyllie.
Sen två år tillbaka driver arkitektföretaget Wingårdhs – ursprungligen med rötterna i Göteborg, men med stort kontor också i Stockholm – en filial i Malmö. Detsamma gör hans kollega i Hustopps-juryn, stockholmaren Thomas Sandell. Också han ett av Sveriges mest kända arkitektnamn, hemma såväl som utomlands. Även om Sandells kreativa varumärke mer bygger på hans verksamhet som designer och inredare. Sen två år tillbaka har hans arkitektföretag Sandellsandberg en filial i Malmö.
Detsamma gäller Johan Celsing, den bland svenska arkitekter som starkast kan sägas utmana Gert Wingårdh i den högre konstnärliga prestigeklassen. Exempelvis om man fortfarande utgår från ”The Phaidon Atlas of 21:st Century World Architecture”, som gavs ut 2011. Där har två av Wingårdhs byggnader från senaste decenniet tagits med, men av Celsing hela tre. Sen fem år tillbaka har stockholmaren Johan Celsings till omfånget mer blygsamma arkitektstudio också en filial i Malmö.
Tendensen är otvetydig. Sveriges främsta arkitekter finns i allt högre grad på plats i Malmö. Allt fler av dem har nu filialbyråer här. Samtidigt har flera av de stora nationella arkitektkontoren som Tengbom och White vuxit mycket snabbt här. ”På fem år har White i Malmö vuxit från 30 till 60 medarbetare!”, utropades exempelvis i ett mail från företaget i somras. ”Så nu har vi flyttat till nya egenritade lokaler på Bassängkajen.” Detta var arkitektföretagets andra flytt på några få år. Så sent som 2006 hade White flyttat till nya egenritade lokaler vid Hjälmarekajen, som alltså redan blivit för små. Tengbom Arkitekter, som för några år sen hade bara några få medarbetare i Malmö, är nu också uppe i ett sextiotal.
– Ja, Malmö är hett. Det är viktigt att finnas med här, sa Thomas Sandell när Sandellsandberg bjöd på invigningsmingel i nya lokaler vid Stora Nygatan för ett knappt år sen.
Samtidigt som, paradoxalt nog, ett stort antal av de mest uppmärksammade nya byggnaderna i Malmö snarast regelmässigt ritas av utlänningar. Inte minst av danska arkitekter. Så om man betraktar arkitektbranschen inte bara som skapare av nya hus och miljöer utan också som en spelplan för olika aktörer så börjar den i Malmö alltmer likna ett slagfält, dit horder av nya kombattanter söker sig från många skilda håll.
När jag når Gert Wingårdh på mobilen sitter han för ögonblicket upptagen i videokonferens på huvudkontoret i centrala Göteborg med Joakim Lyth, chef för arkitektbyråns filial i Malmö, som jag just besökt i Hyllie några timmar tidigare. Engagerat har Lyth försvarat det framväxande Hyllie, som vi ännu bara sett de första glimtarna av. Detta är inte alls periferi, utan en nod, menar han. Så småningom kommer här att utvecklas ett självklart stadsliv. Men täta städer byggs inte över en natt.
Och faktiskt har Wingårdhs satt avtryck i Malmö långt före Emporia. Från den lätt kultifierade 1980-talsinredningen av en flygel på Kramers (djupröd mahogny och grön marmor som löper direkt från sängarna till badkaren) via den hett omdiskuterade men till slut inte byggda ”Hylliepitten” och ett uppmärksammat bostadshus vid Sundspromenaden i Västra hamnen till självaste Arenan – så varför ett separat kontor i stan först nu?
– Vi har jobbat med Hyllie sedan 2002, säger Joakim Lyth. Men Arenan hade vi inte samma totalkoll över, exempelvis ritade vi inte alls interiörerna. Emporia däremot blir Malmökontorets första verkliga statement. Själv har jag varit med sen starten 2006, vilket i princip betydde veckopendling från Göteborg de första åren. Men nu har jag flyttat hit, nu bor jag här.
– Det var ett krav från beställarna, fyller Gert Wingårdh i. Egentligen vill vi inte splittra våra kreativa team, det är bättre om alla finns på samma ställe. Men våra uppdragsgivare i Malmö vill ha oss nära till hands. Efter Emporia har vi bland annat ett hotell på gång intill.
Trots cirka 120 medarbetare spridda till Göteborg, Stockholm och Malmö – där Wingårdhs kontor för övrigt ligger ett par våningar upp i Arenan med utsikt över mycken ännu obebyggd åkermark runt Hyllie – har han själv sista ordet i alla projekt. Samtidigt är det en princip inom Wingårdhs att alla medarbetare kan syssla också med projekt som rent geografiskt ligger på andra orter än där de själva befinner sig. Arkitekterna vid Malmö-kontoret jobbar alltså med byggen och planer också i Göteborg. Med dagens datoriserade arbetssätt är det inga problem.
En liknande uppfattning har Johan Celsing. När jag ringer hans kontor i Malmö, beläget i en butikslokal vid Skeppsbron, råkar han själv just befinna sig på plats i stan. Precis som Gert Wingårdh hänvisar han till krav från beställarna som viktigaste skäl för att ha ett kontor i Malmö. Men han menar att hur jobben växer fram och kontakterna mellan medarbetarna sker har blivit mer flytande i dagens it-styrda värld.
– Från början trodde jag att vi skulle träffas växelvis i våra respektive städer, säger han. Att jag skulle åka regelbundet till Malmö och medarbetarna därifrån komma då och då till Stockholm. Men så har det inte blivit. Lika gärna kan vi träffas på helt andra ställen – på Grönland eller i Berlin, om vi råkar ha arbeten eller konferenser aktuella där. Den dagliga kommunikationen av bilder och ritningar kan ju däremot enkelt gå via mailen.
För Celsing var det heller inte självklart att lägga Öresundskontoret i Malmö. Köpenhamn var ett alternativ. Detta eftersom han sedan länge har täta kontakter med danska arkitekter. Både via Kunstakademiets Arkitektskole, där han har olika uppdrag, och genom att han ofta anställt danskar på kontoret, vilket öppnat upp kontakterna över Sundet.
Johan Celsing – vars Malmökontor bland annat jobbar med ett höghus intill det nya Kongress- och konserthuset, som just börjat byggas vid kanalen, ritat av de danska arkitekterna Schmidt Hammer Lassen – var också den tveklöst bäst exponerade svensken i New Nordic, sommarens och höstens stora utställning om nordisk arkitektur och identitet på konstmuseet Louisiana i Humlebæk.
Vad betyder den här utvecklingen för arkitekturen? Finns det – och har det nånsin funnits – en arkitektur som är specifik för just Malmö? Och vad händer isåfall med denna regionala särart när den lokala scenen blir alltmer splittrad och mixad?
Frågan kan först tyckas absurd, eftersom redan 1900-talets dominerande stil, modernismen – av amerikanerna kallad International Style – bröt helt med alla lokala kopplingar, var geografiskt universell. Men eftersom den efterföljande postmodernismens mest älskade paroll var genius loci – platsens själ – har frågorna om det lokala och regionala återkommit som ständigt närvarande, parallellt med att globaliseringen ständigt åstadkommer mer av ”samma överallt”.
Jag frågar Tyke Tykesson, som jobbar med framtidsfrågor inom Malmös stadsbyggnadskontor, men som också tillsammans med antikvarien Björn Magnusson Staf skrivit två tunga monografier över Malmös utveckling som byggd stad under 1900-talet – ”Arkitekterna som formade Malmö” respektive ”Malmö i skimmer och skugga”.
– Javisst, säger han. Det finns regionala särdrag i Malmös arkitektur. Mest uppenbart är förstås det myckna teglet, vilket gäller också i andra skånska städer, och det hänger ihop med att lera som material alltid funnits rikligt här. Rent historiskt brukar man också se Malmös arkitektur som mer förknippad med Danmark, Tyskland och kontinenten än exempelvis Stockholm och Göteborg.
Det starka internationella inslaget, liksom alla danska arkitekter som ritar uppmärksammade hus i Malmö, är alltså i viss mån i linje med stans tradition. Nyare är snarare att så många svenska arkitektföretag från längre norröver nu väljer att etablera sig här.
Förutom de ovan nämnda gäller det exempelvis Arkitektmagasinet från Stockholm, vars delägare Lasse Vretblad är känd för en av Sveriges mest folkkära, moderna byggnader – den klotrunda Globen i Stockholm. För Bo01 i Malmö ritade Vretblads byrå ett av de populäraste bostadshusen, ett seniorboende i gult tegel som – till skillnad från de flesta av bomässans hus – fulltecknades omgående. Sen dess ritar Arkitektmagasinet fortsatt bostäder i Malmö, från Dockan till Limhamn. För sex år sen etablerades ett filialkontor i stan och Vretblad reser fortfarande till Malmö varje vecka.
– Vi var tidigt ute, före Wingårdh och Sandell, säger han. Faktiskt försökte jag få med Gert (Wingårdh) till Malmö redan 2006. Vi hade hittat en lokal som det skulle passa fint att dela. Men då ville han inte.
– Vi gillar arbetsklimatet här, fortsätter han. Stadsbyggnadskontoret är roligare att jobba med än på andra mig närstående ställen … De är nyfikna. Givetvis har det också betydelse att stan setts som en expansiv region.
Men allra först ut i vågen av uppsvenska arkitekter som etablerat sig i Malmö var en annan stockholmare, Claes R Jansson, som redan 1993 drog igång en filial här för arkitektföretaget HJS. Fem år senare startade han tillsammans med en handfull av medarbetarna därifrån den nya byrån Metro Arkitekter. Som namnet antyder är det Citytunneln som varit detta arkitektkontors helt dominerande projekt. Metro står bakom stationerna vid Malmö C och Hyllie, medan den prisbelönta station Triangeln ritats av ett dansksvenskt team från KHR-Sweco.
– För mig var det avgörande att här redan på 1990-talet fanns en nybyggaranda, säger Claes R Jansson när jag träffar honom på Metros kontor, beläget vid Gustav Adolfs Torg. Ett spännande skandinaviskt perspektiv. Om HJS velat öppna upp i Kalmar hade jag ju aldrig nappat.
Visserligen var det ännu öken i Malmö vid denna tid. De flesta andra slog igen. Att ett nytt arkitektkontor etablerades här var en stor nyhet. Men redan den första arkitekttävlingen om en underjordisk tågstation vid Malmö C som Claes R Jansson deltog i 1995 – och vann tillsammans med teknikkonsulten VBB – banade väg för fortsättningen. Som nu sjutton år senare fortfarande tuffar på.
Turerna dessemellan har varit många i megaprojektet Citytunneln. Konsortier och delägarskap har ingåtts och upplösts, huvudmän har växlat. Men arkitektbyrån Metro hängde med till projektets slut och har nu inlett en ny fas i berättelsen om Malmös arkitektscen. Nyligen kom beskedet att Metro kopplas in på projektet Västlänken i Göteborg och får en växande filial där. Att arkitektkontor i Malmö ynglar av sig norröver är inte vanligt. Arkitektur som stadens nya exportvara? Jobbet för Västlänken beräknas i alla händelser pågå till år 2027.
– Hmm, då har jag passerat 70, säger Claes R.
Professorn och arkitekturkritikern Claes Caldenby konstaterade vid millennieskiftet i den brett upplagda ”Att bygga ett land” om svensk 1900-talsarkitektur, att utländska arkitekter sen 1975 ritat hus i Sverige i en omfattning ”som inte haft någon motsvarighet under hela 1900-talet”.
I Malmö var det en utveckling som tog fart på 1990-talet, när stan aktivt började bjuda in profilerade internationella arkitekter. Tyke Tykesson exemplifierar med bostadsområdet Potatisåkern, ritat av den postmodernistiska amerikanen Charles Moore – som dessförinnan utmärkt sig med liknande bebyggelse i Berlin – och dansken Henning Larsens stadsbibliotek vid Slottsparken.
I bokförlaget Phaidons guide till världens bästa arkitektur efter år 2000, nämnd ovan, framgår att tendensen står sig i det nya millenniet. Hälften av de sjutton svenska byggnaderna på världslistan (totalt ingår 1 088 hus i boken) har ritats av utlänningar. Inte minst av danskar. Arkitekter som Henning Larsen, Schmidt Hammer Lassen och KHR – alla aktuella med byggnader också i Malmö och Skåne – står bakom flera av de svenska världsbidragen.
När Caldenby skrev sin text för närmare femton år sen såg han det stora inslaget av internationella arkitekter i Sverige som oroande. Detta eftersom utlänningarna fick stå för de ofta mest uppmärksammade byggnaderna. Och att deras närvaro här dessutom visade att de svenska arkitekternas självkänsla var svag, liksom deras roll gentemot byggherrar och byggindustri.
Idag är den svenska scenen mer vital, en viss föryngring har skett. Förutom Gert Wingårdh och Johan Celsing, som bägge finns med på den internationella arenan, har en ny generation, som Bolle Tham och Martin Videgård, lyckats tränga sig fram i elitskiktet. Därmed också embryot till en mer utmanande arkitektur, med Tham Videgårds omdebatterade, knallorange tillbyggnad till Moderna Museet i Malmö som ett utmärkt exempel.
För Tyke Tykesson framstår dagens blandning och många disparata aktörer i Malmö som något bra. Det framgår när jag frågar honom om framtiden. Vart för den nuvarande situationen?
– Det typiskt malmöitiska som jag ser det handlar mycket om attityd, säger han. Om att gilla det komplexa, heterogena och tillåtande. Stockholm och Köpenhamn är bägge storstäder med förhållandevis stora, homogena områden. Malmö kan fortsätta präglas av en större brokighet. Något av det finns redan i Bo01. Gärna också spektakulära byggnader som sticker ut. Som Turning Torso. Var annars i Sverige hade detta torn kunnat byggas?