Hej då, Anders! - Sydsvenskan
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Hej då, Anders!

Hej då, Anders!

Hej då, Anders!

Kultur & Nöjen. Efter 40 år i Sydsvenskan vinkar vi nu adjö till insändarsidan Postis, insändarspalten för dig som inte har fyllt sjutton år. Efter många tusentals publicerade brev ser vi att de "digitala infödingarna", som de yngsta ofta kallas, väljer andra sätt att tycka, debattera, berömma, skälla och uttrycka kärlek och längtan.
Men vi slutar med flaggan i topp — med denna tillbakablick på en svensk massmedial klassiker.

Ursula Wilby, illustratör, skapare av fågeln Abragon
"Jag började 1977 på Sydsvenskan, så detta var bland mina första uppdrag. Från början hade Postis en mesig duva som en liten vinjett. Redigeraren Ulf Sjöö pratade med mig om att vi måste ha något som är lite fräckare. Kanske en rälig kråka, sa han. Så blev det. Det är ju alltid snabba ryck på en tidning, man kan inte göra fjorton förslag, utan jag ritade ganska snabbt den fågel som vi sedan använde. Namnet Abragon kom till efter en läsartävling. Han har väl förändrats en del, framför allt när vi fick färgtrycket. Som jag minns satt hans ögon mycket tätare i börjare. I början var han bara en vinjettbild som inte förekom i olika varianter. Men sedan började vi använda honom i olika situationer, med telefoner och hjärta och smärta... Jag vet inte hur många jag har tecknat, säkert flera hundra. Och jag fick ofta beställningar på speciella Abragon, från barnen som skrev in. En gång gjorde jag honom i lera också för Sydsvenskans webb!"

Anders Hammarqvist, redigerare som gav namn åt den förste Anders
"Och det är min namnteckning som har använts i tidningen, ja! Postis startade ju 1973, då fanns jag på tidningen som praktikant från Journalisthögskolan. Men jag var egentligen inte alls inblandad från början. Först skulle Postis heta Brevlådan, men så hade vi en reporter som hette Ulf Mörling som visste att det inte heter brevlåda, utan postlåda. Därav namnet Postis. Efter ett par år var jag redaktör tillsammans med en redigerare som heter Ulf Sjöö. I jobbet ingick att skriva en liten inledningshälsning, som då skulle undertecknas. Men Ulf ville aldrig synas i tidningen på minsta vis, så han använde en bild på en sol i stället, som ett slags signatur. Efter ett tag kom den där solen bort, och min namnteckning blev kvar även när han hade skrivit inledningsorden. Och så blev det så, för gott. Det var nog rätt udda, att det var två killar som skötte barn- och ungdomsspalten. Men jag har inte varit Anders sedan någon gång på åttiotalet."

Bulle Davidsson, journalist, en av de allra första redaktörerna
"Redaktionsledningen hade bestämt sig för att man ville ha mer kontakt med läsarna. Det gjordes tre satsningar, två som snart ramlade ur produktionen, men Postis blev kvar. Jag och Margareta Andersson var två av de första redaktörerna, och det var väldigt kul. Vi försökte i början att ha med något ungdomsinriktat reportage, men sedan fick breven allt mer utrymme, därför att det kom så mycket brev. Och vi tänkte ju att Kamratposten och många andra kunde göra den sortens journalistik i stället. Om nu barnen skrev så vansinnigt mycket så skulle de ju få lön för mödan."

Peo Lovén, journalist och tidigare teknisk redaktör på Sydsvenskan, en av de allra första redaktörerna
"Under min tid som redaktör under åttiotalet gick vi från två dagar i veckan till publicering varje dag. Brevmängden bara exploderade. Många unga som inte hade någon annan att vända sig till, de vände sig till oss. Vi förmedlade massor av brev mellan skribenterna. Det fanns unga som var på vippen att ta sitt liv, och för dem kunde Postis ibland bli en social inrättning. Vi var inga kuratorer, det var Postisläsarna själva som var det, unga personer som ville hjälpa till. Och jag minns alla dessa personer med fantastiska berättelser, som kunde skriva så otroligt bra redan när de var unga, som verkligen hade förmågan."

Sara Westerlin, Postisskribent
"Postis var ett bra stöd för mig på den tiden. Det är ju alltid bra för tonåringar att skriva av sig och sätta ord på sina känslor, utan att det måste vara rätt eller fel. Vi fick skriva dikter som publicerades, jag skrev en novell som publicerades... När jag läser mina gamla dikter så förstår jag mig själv som ung, alla konstiga saker jag gjorde, alla felval och så. Jag hade några olika alias, för det var många som visste vem jag var i skolan under namnet Lilla känslan. Men ville jag skriva något mer privat använde jag något annat namn. Ändå var känslan av att bli sedd det jag minns allra mest. För mig var det viktigt och fint."

Birger Ekenstierna, Postisskribent
"Jag hade The Spitfire som signatur, och det hade nog mest med ett allmänt flygplansintresse att göra. Jag skrev inte jättemycket, det rörde sig kanske om tre-fyra inlägg per år under högstadiet och lite under gymnasiet. Det handlade om massor av saker. Öresundsbron var jag emot, minns jag. Man kan väl säga som så att jag hade väldigt mycket åsikter, som man har i den åldern. Postis var ett sätt att öva på att tycka saker, att slipa sina argument. Jag tycker att jag har lärt mig mycket på det. I Lund där jag gick i skolan fanns många aktiva elevråd och sådär, jag tror att det var en grej i sig, att man skulle tycka till. I alla fall i de kretsarna som jag rörde mig i. Men en del åsikter kanske jag inte håller kvar vid i dag. Man kan väl säga att jag numera är för Öresundsbron."

 

Hur minns du Postis? Kommentera här nedanför!

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
  • Andreas Ekström
blog comments powered by Disqus
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu