En fungerande demokrati är beroende av öppenhet. Det krävs oerhört övertygande
argument för att bygga statliga övervakningsorgan där insynen är obefintlig.
Utöver de mycket goda argumenten måste det finnas en erfarenhet som talar
till övervakningens fördel.
I fallet med FRA:s utökade befogenheter saknas båda delarna. Peter Bratts och
Jan Guillous avslöjande av IB, Dennis Töllborgs kritiska avhandling om den
svenska personalkontrollen och kommissionen som granskades av Säpo pekar åt
samma håll: hemlighållande och sekretess skapar en odemokratisk subkultur.
Det potentiella terrorhotet som är utgångspunkten för den nu godkända
signalspaningen är i alla avseenden ett mycket marginellt problem. Hotet som
tvångsmedlen utgör mot demokratins fri- och rättigheter är avsevärda.
Kontrollsamhället är demokratins motsats.
Kriminologiprofessor Janne Flygheds bok ”Rättsstat i kris”, om
säkerhetstjänsternas arbete i Sverige under andra världskriget, visade att
riksdag och regering hade stora svårigheter att genomföra en granskning av
verksamheten värd namnet. Vaga och generella fullmakter utnyttjades av
säkerhetstjänsterna och skapade stort utrymme för egna initiativ. Så har det
fortsatt fram till idag och inget tyder på att det beslut riksdagen tog för
några dagar sedan kommer att hindra att historien upprepar sig.
Senare utredningar, som till exempel Säkerhetstjänstkommissionen som lades
fram 2002, dokumenterade att telefonavlyssning och annan spaning gav väldigt
lite av substans. Insamlandet av överskottsinformation framstår i flera fall
som avlyssningens huvudändamål skriver historikern Magnus Hjort som hade
ansvar för kommissionens granskning av kommunister och anarkister mellan
1965 och 2002. ”Det är inte svårt att i Säpos akter hitta exempel på onödiga
övervakningsinsatser och (...) att det kan röra sig om ett strukturellt
systemfel”, skriver han om övervakningen av fredsrörelsen 1945-1990.
I Norge publicerades Lundrapporten 1996. Den granskade påstådd olaglig
övervakning av norska medborgare av militär och civil säkerhetstjänst.
Resultatet överraskade även många konspiratoriska vänstermänniskor. Mängden
och systematiken i lagbrotten som begicks för att skydda demokratin var
överväldigande.
Domare, polischefer, agenter på fältet och analytiker verkade alla leva i en
värld där synen på lagbrott och övergrepp var kulturellt betingad.
Slutenheten och hemlighållandet hade fostrat en kultur där ändamålet helgade
medlen och synen på världen, och hotbilderna kunde inte korrigeras genom en
öppen debatt, kritik och motargument. I den slutna gruppen håller man ihop
mot de andra.
I Danmark publicerades 2005 en av regeringen beställd genomgång av ”Den
sikkerhedspolitiske situation 1945–1991”. Konklusionen är att hotbilden var
långt mer nyanserad än vad myndigheter och säkerhetstjänster trodde. En
förklaring till detta är enligt rapporten ”manglende debatmiljø og fravær af
bæredyktige koncepter”. Det är en slutsats jag instämmer i och som är mycket
relevant i FRA-fallet.
Nu i dagarna är det 25 år sedan jag själv fick en unik insyn i
säkerhetstjänsternas värld. Som journalist på en liten pacifistisk tidning i
Norge jobbade jag i en grupp som kartlade amerikanska militärbaser i Norge.
Efter publiceringen genomfördes den första polisrazzian mot en
tidningsredaktion i Norge sedan Quisling var statsminister under andra
världskriget.
Med spionparagraferna som vapen hade justitieministern, försvarsministern, ÖB,
militär och civil säkerhetspolis spanat, avlyssnat, öppnat brev och följt
efter oss på resor landet runt. Med hot om maximalt 20 års fängelse åtalades
vi hösten 1983. Under åren som följde blev vi förhörda och deltog i sex
olika rättegångar. Delvis beslutades om lyckta dörrar av sekretesskäl.
Det blev en mycket lärorik tid och slutade med ett HD-beslut 1987: Icke
skyldiga, med tre mot två röster. Som åtalade spioner hade vi förmånen att
kalla vilka vittnen vi ville. Det får erkännas att det var en njutning att
avkräva svar från dåvarande och före detta säkerhetsagenter, politiker och
officerare.
Mitt starkaste intryck är att dessa herrar (det var enbart män) levde i en
sluten värld. Deras svar avslöjade en brist på kunskap, överblick och
perspektiv som skrämde fler än mig. Internationella experter från akademiska
forskningsinstitutioner som var inkallade som specialvittnen och följde
förhandlingarna skakade ofta på huvudet åt deras svar. Gång på gång kunde vi
dokumentera att säkerhetstjänsterna inte ens hade överblick över de fält som
var deras ansvarsområden.
När riksdagen nu ger FRA stora fullmakter kommer en liknande okultur att
sprida sig. Den akademiska världens korrigeringsverktyg och demokratins
styrka saknas: den kritiskt granskande debatten baserad på stor öppenhet.
Historien visar också att alla som behandlar stora datamängder får många fel.
Det beror på både den mänskliga faktorn och systemfel. En sak är tanken om
det perfekta systemet, en annan är verkligheten där information misstolkas,
missbrukas, på olika sätt läcker till obehöriga och där exceptionella
situationer normaliseras.
Det saknas bevis för att signalspaning av alla kommer att ge så mycket annat
än missbruk och större budgetar för de hemliga tjänsterna.
JØRGEN JOHANSEN
fredsforskare knuten till Transnationella stiftelsen för freds- och
framtidsforskning i Lund