Katrine Kielos, 28, har trots att hon ännu är på nedre sidan av trettiostrecket varit en tongivande vänsterröst i svensk politisk offentlighet ganska länge vid det här laget. Hon har arbetat inom tankesmedjan Arena, skrivit i Fokus och i Expressen. Hon skriver nu sedan flera år ledare i Aftonbladet, där hon också jobbade heltid – men så beslutade hon sig för att bryta upp.
Nu finns hon i London, ganska nyflyttad, med ambitionen att suga upp nya intryck från den politiska världen.
– Jag börjar med ett år, så får vi se sedan.
Boken ”Det enda könet” kan beskrivas som en tämligen ilsken men pedagogisk genomgång av en del förhärskande ekonomiska teorimodeller.
– Jag började väl tänka mycket på detta som alla andra, när världsekonomin skakade som den gjorde 2008 och 2009. Och så visste jag att jag ville skriva om feministisk ekonomi, och skriva om ekonomi för människor som i vanliga fall tror sig inte vara intresserade, eller tror att det är svårt. Ekonomer älskar ju att komplicera sitt språk och tala om ”kvantitativa lättnader” och ”marginalnytta” och sådär. Det blir uteslutande, och skulle inte behöva vara det.
Teoribilden av ”den ekonomiske mannen” är gammal. Grovt förenklat beskriver den mänskligheten som en stor ansamling isolerade enheter, som alltid handlar av egennytta, och helt rationellt, och i begränsad omsorg om andra.
Den här modellen tillämpas i det närmaste religiöst: om vi bara låter ”den ekonomiske mannen” som bor i var och en av oss få fria händer, då kommer allt att bli bra.
Katrine Kielos ger inte mycket för det.
– Vi har väl vetat i trettio år att människan som förnuftsstyrd, isolerad atom inte stämmer. Trots det har den idén fortsatt att dominera mer och mer, böcker som ”Freakonomics” säljer fler och fler exemplar, och det uppstår nya idéer om hur vi ska applicera de här principerna till allt från äktenskap till barnuppfostran. Det är ett synsätt som har tagit sig långt in i vår värld, men som inte fungerar. Bland annat eftersom det helt bortser från olönat arbete.
Som det står på bokens baksida:
”Det är egenintresset som ställer middagen på bordet åt oss, menade Adam Smith. Men han glömde påpeka att hans mamma ställde fram den åt honom varje kväll.”
– 70 procent av världens fattiga är kvinnor. Det de bidrar med räknas inte i de här teorimodellerna. Men de är förhärskande ändå, och det påstår jag har att göra med manlighet. Varför vi är så förförda? Mitt svar är att fantasin om den ekonomiske mannen är så attraktiv. Om det vore sant att känslor, beroenden, det oförutsägbara, döden, allt sådant gör livet meningsfullt men också komplicerat inte spelar någon egentlig roll ... Då vore livet otroligt mycket lättare.
Katrine Kielos har ännu inte funderat så mycket på vilka reaktioner boken kommer att möta.
– Jag hoppas bara att jag blir läst, och allra helst av personer som inte trodde att de var intresserade av ämnet.