Sara Wallgren cyklar runt med blåa, tunga väskor. Hon vet precis var bakom staketen i Limhamn som brevlådorna gömmer sig. Det är sådant man lär sig. Sara Wallgren jobbar på Posten ibland. Hon är konstnär.
Om det finns någon koppling alls mellan hennes konst och hennes brevbärarjobb så är det att båda handlar om att sortera och strukturera. Det ger inte hennes konstnärliga arbete något att dela ut post, mer än tid att tänka på vad hon ska göra när hon kommer till ateljén. Men det är ett bra kneg. Hon gillar det.
– Förra vintern på en fest träffade jag en flygvärdinna och en pilot. När jag sa att jag var konstnär var deras första fråga "Tjänar du pengar på det?". För dem var pengar så viktigt, men för mig är det inte det. Eller det är viktigt att kunna vara trygg och betala hyran, men jag har ingen tanke på att bli rik. De hade så svårt att förstå hur jag tänkte. Och jag hade så svårt att förstå att de inte kunde förstå, säger Sara Wallgren.
Hon gick ut Malmö konsthögskola för två år sedan och har haft åtta soloutställningar. Det är svårt att leva på konst. Enligt en undersökning som Konstnärsnämnden gjorde för ett par år sedan tjänar konstnärer som jobbar med bild och form i snitt lite drygt tolv tusen kronor i månaden, och har det därmed sämst ställt av alla med konstnärliga yrken.
Sara Wallgren och hennes konstkamrater hjälps åt att komma ihåg ansökningstider för olika arbetsstipendier. Jobben man tar emellanåt för att kunna betala hyran är inget man pratar om så mycket, men heller inget som man skäms över.
– Jag försöker se till att alltid ha en pengabuffert så att jag klarar mig i tre månader. För det tar en månad att skaffa ett jobb och sedan två månader innan man får lön. Jag är inställd på att man antagligen kommer att behöva jobba periodvis. Så är det bara, för de flesta. Men det är synd att man ska behöva ha sitt yrke som en hobby, på ett sätt. Har man en magisterexamen i musik eller konst eller film eller vad som helst så är det synd att man ska behöva ha ett annat jobb vid sidan om.
Tjugo över två har hon cyklat två och en halv mil. Hon parkerar cykeln och går in i ett rum där det finns små gula bilar och många fack, mappar och lådor. Från taket hänger skyltar som det står "bunt körningar" och "klump sortering" på med stora bokstäver.
I början av sommaren kändes det fint vara här. Sara Wallgren hade just blivit färdig med ett stort konstprojekt och det var skönt med lite andrum, att byta verklighet. Nu har det gått tio veckor. Det känns tyngre.
- Om jag inte tecknar eller håller på med konsten, så är det som att jag inte riktigt existerar som den jag brukar känna mig som. Nu i sommar när jag knappt haft tid att teckna så har jag... Jag vill inte säga att det är en existentiell kris men, jag känner att jag mår lite dåligt av det. För att jag inte får arbeta. Jag identifierar mig som konstnär och när jag inte kan vara det så är jag typ ett skal som jobbar på Posten. Det låter lite dystert kanske.
- Men det kan också vara för att jag jobbat här i tio veckor nu. Det var så länge sen jag fick vara i ateljén.