JOSEPH E STIGLITZ. Det är lätt att tvivla på ekonomernas förmåga att förstå och förklara världen när vi utan förvarning drabbas av en finanskris som föröder hela samhällen. Den amerikanske ekonomen och Nobelpristagaren Joseph E Stiglitz tillhör dem som angriper de förenklade neoklassiska modeller som ignorerar mänskliga svagheter, flockbeteende och brist på information, företeelser som kan leda till bubblor och kriser.

Men misstron mot nationalekonomin som sådan är obefogad, enligt Stiglitz. I grund och botten är den ju läran om incitament – hur positiva och negativa drivkrafter får oss att handla på ett visst sätt. Och som Stiglitz visar i sin nya bok ”Fritt fall” kan det destruktiva beteendet på finansmarknaderna helt och hållet förklaras med aktörernas incitament.

Amerikanska bostadsspekulanter tog allt större lån för att räntan var körd i botten och då för att systemet ger dem rätten att lämna huset till banken utan att betala tillbaka lånet om priserna faller. Mäklarna tjänade på att sälja även om folk inte skulle ha råd med bostadslånen och bankirer fick bonus när de paketerade om dessa lån till obligationer som såldes till hela världen. Bankerna i sin tur vågade ta väldiga risker för att de visste att staten skulle rädda dem om det gick illa.

Joseph E Stiglitz, som med sitt jämlikhetspatos och sin tro på en generös välfärdsstat närmast kan beskrivas som socialdemokrat, är ingen neutral betraktare. Han skriver med lika delar sakkunskap och helig vrede. Bankirerna som tog vansinnesrisker med andras pengar är skurkar och politikerna som öste skattemedel över dem är medbrottslingar. Stiglitz dom är hård, men överlag rättvis.

Boken tecknar en överraskande kortfattad bakgrund till krisen, i stället koncentrerar den sig på de amerikanska regeringarnas sätt att möta den och på hur vi kan undvika en upprepning. Författaren riktar hård kritik mot Bush- och Obama-administrationerna som till varje pris försökte bevara ett galet system när det höll på att falla samman.

De banker som gjort de största misstagen fick mångmiljardbelopp, aktieägarna räddades och ledningarna fick sitta kvar och kunde finansiera sina bonusar ur statsbudgeten. Det ökade koncentrationen i banksektorn och sände ”en stark signal till bankerna att inte oroa sig för dåliga krediter, eftersom regeringen kommer och sopar upp skärvorna”. Det land som avskyr socialism mer än andra genomförde enligt Stiglitz ett exempellöst socialistiskt ingrepp i marknaden – men en socialism för de rika.

Många delar författarens avsky inför det han kallar ”Det stora amerikanska rånet”, men höll för näsan och lät det ske, i tron att alternativet hade varit en kollaps av banksystemet som hade dragit med sig realekonomin i djupet. Men det fanns ingen anledning att bryta mot kapitalismens traditionella regler, menar Stiglitz. Ett företag eller en bank som inte kan betala sina skulder ska ställas under konkursförvaltning. Aktieägarna ska förlora sina pengar och fordringsägarna blir i stället de nya aktieägarna. Då hade de flesta banker kunnat drivas vidare, eftersom de inte är skyldiga aktieägare betalningar. Om tillgångarna inte täcker skulderna bör banken sättas under tvångsförvaltning, där staten går in som ägare eller delägare och uppfyller åtaganden mot insättare och letar efter en ny ägare som kan driva banken vidare.

Detta är en mycket värdefull diskussion eftersom det i debatten ibland framstår som att de enda alternativen är att låta banker gå i en oordnad konkurs där alla tillgångar fryses medan advokater bråkar om dem i åratal (Lehman Brothers), eller att ge enorma statliga gåvor till dem som har misskött sig (alla andra amerikanska storbanker).

Stiglitz har emellertid fler idéer om hur kriser ska förebyggas. Han vill se strängare regleringar av bankerna, tvinga dem att ha mer eget kapital, begränsa riskabla affärer och hindra ersättningssystem som stimulerar risker. Staten bör ta kontroll över finansmarknaden.

Även om man efter krisen gärna skulle nicka instämmande röjs här en svår paradox i Stiglitz tänkande. Han visar att politiker, centralbanker och tillsynsmyndigheter var inkompetenta och gjorde allting fel – men menar att det bästa sättet att hindra nya kriser är att ge dem ännu mer makt.

Det är hoppets triumf över erfarenheten. Politiker och myndigheter trodde snarast mer på bostadsmarknaden än bankerna. Om de hade haft ännu större makt skulle de ha blåst upp bubblan ännu mer. Många av de galna incitament bankerna fick var också resultat av att politiker mötte tidigare kriser med nya regleringar som skapade nya skevheter. Alla ville köpa bostadsobligationer för att de fick högst betyg av de kreditvärderingsinstitutioner som fått statligt monopol på att definiera risker. Skälet till att bankerna gömde dem i en ogenomtränglig ”skuggbankssektor” var att nya kapitalkrav gjorde det dyrt att ha obligationer på bankens egen balansräkning.

Möjligen tror Stiglitz på bättre ledare i framtiden. Sådana som är lika förutseende som han själv var. Men vad är det som säger att de skulle upptäcka framtida problem och att deras regleringar inte ger än värre snedvridningar?

I boken framträder en bitvis rätt självgod ekonom som har rätt, alltid har haft det och alltid kommer att ha det. Men 2002 var Stiglitz medförfattare till en rapport om det gigantiska, statssponsrade bostadsfinansieringsinstitutet Fannie Mae. Studien, som finansierades av Fannie Mae, drog slutsatsen att det var ”extremt låg sannolikhet” för framtida obestånd och att risken att staten skulle behöva träda in var ”i praktiken noll”. Men kollapsen kom och räddningen av Fannie Mae och systerorganisationen Freddie Mac ser ut att kosta USA:s skattebetalare fem gånger mer än bankräddningarna.

Stiglitz nämner förstås inte denna episod i boken, och han behandlar bara Fannie Maes och Freddie Macs roll i bostadsbubblan i förbigående, men man kan vara säker på att om det var någon av de ekonomer han ogillar som gjort en sådan felbedömning hade det anförts som bevis för vilken nolla denne är. Det är det som gör det så vanskligt att kasta sten, även om den är välriktad. Man ska helst vara utan skuld själv också.

Johan Norberg
idéhistoriker författare, och liberal debattör