Det bästa sättet att skapa ett ointressant samtal är att föra samman personer som står för samma sak och sedan låta dem prata om denna sak.
Det är en situation som effektivt stryper viljan att övertyga.
Ändå var det precis så föreningen Litteraturhus Lund hade gjort när de i Domkyrkoforum i fredags eftermiddag bjöd in till diskussion under rubriken ”Vad är ett litteraturhus?”
Föreningen vill att Sveriges första litteraturhus ska byggas i den gamla universitetsstaden. Diskussionen var en del av det tredagarsarrangemang som skulle skapa opinion i frågan.
Inför en gles skara åhörare satt företrädare för tre litteraturhus – ett danskt, ett norskt och ett tyskt – och berättade att ett litteraturhus är ett hem för litteraturen, en plats för litterära samtal, kreativ utveckling, författarträffar, uppläsningar och så vidare.
Efter 50 minuter var det över.
Litteraturhus byggs i allt fler nordeuropeiska städer. Att prata litteratur och lyssna på författare är förstås trevligt. Men enligt Malmös stadsbibliotekarie Elsebeth Tank är det här också en trend som hotar folkbiblioteken, då de måste samsas med litteraturhusen om samma ekonomiska utrymme i kommunernas budgetar.
Frågan berördes knappt under fredagens diskussion. Istället fick man veta att ett litteraturhus skiljer sig från ett bibliotek genom att i litteraturhusen känner sig litteraturen mer hemma, för man kan dricka vin där och det är öppet sent.
Varför fanns ingen företrädare för biblioteksväsendet med i diskussionen? Varför ingen motståndare till hela litteraturhusidén som kunde tvinga förespråkarna att vässa sina argument? Och varför dök inte de inbjudna politikerna upp?
Samtalet i fredags skulle belysa behovet av ett litteraturhus i Lund. En punkt som helt uteblev. Det finns två sätt att tolka det på: 1. Behovet av ett litteraturhus är så stort att det inte behöver diskuteras. 2. Det finns inte något behov av ett litteraturhus i Lund.
Arvid Jurjaks
frilansjournalist