Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

I det svarta

1 2 3

I det svarta

Kultur & Nöjen.

Under Malmös mysiga krogar finns kalla källarskjul och tjugoåringar som desperat skriver förlåtbrev till Skatteverket. Johanna Karlsson berättar om sitt år i den svarta krogbranschen runt Möllevångstorget.

När jag arbetat nära ett år som servitris på en av Möllans restauranger uppstår problem.

Jargongen hos personalen är rått skämtsam och de har accepterat mig nu, vi är vänner, dunkar varandra i ryggen över portionerna, så rimligtvis borde också jag utsättas för gliringar.

Men det finns ingenting att säga till en infödd skandinav som ingen ens vet varför hon jobbar här. Tidigare svenska tjejer har slutat efter någon månad. Lackat över de femtio kronorna per timme i lön, att betala arbetskläder själv, behöva låtsas att videokameror som övervakar personalens arbete är okej och verka som att hierarkin kring det migrantarbete som utförs i köket är acceptabelt. Bara jag är kvar.

Restaurangens favoritskämt är att när någon frågar efter vem som helst av oss i personalen, svara att han är inte här, han är akut utvisad. Ibland när någon köksarbetare sträcker sig efter sin skinnjacka för att springa och köpa tomater på torget och jag frågar vart de ska rycker de på axlarna, säger namnet på sitt hemland. Alla skrattar.

Så går det inte att skämta om en svensk tjej. Vilka svaga punkter finns istället hos henne? Vad kan hon rimligtvis vara rädd för? Riktigt frukta? Det svarta humorförrådet är plötsligt blankt.

En dag tittar en kund förbi och undrar ”är Johanna här?”. Min kollega replikerar snabbt och syrligt ”nej, hon är död.” Alla i köket skrattar. Svenskars synonym till utvisad är född.

Huvudkockarna är två stycken. Högsäsong (sommaren) ligger varje arbetsdag på mellan tolv och fjorton timmar. Lönen är 300 kronor om dagen. 350 för vissa utvalda. Min lön är 50 kronor i timmen. Det är den svenska lönen. För oss som är där som en representativ bristvara. Ett par av våra diskare växlar ställe. De söker först och främst efter ägare och affärsmän som är landsmän. Tjänar samma där. Möjligtvis är summorna frustrerande i början. Men efter lång tid inuti den kolsvarta bubblan känns våra löner som guld ur en skattkista. Människorna bakom Möllans alla fyllor och utemåltider är fågelungar som äter ur våra händer. Vi får betalt direkt. Varje dag. In på småtimmarna får vi fylleungarnas kontanter i fickorna. Varje tjugolapp prasslar mot låren.

Ett par av våra grannrestauranger hyr lägenheter där arbetarna får samsas. Hos oss bor flera i kökspersonalen hemma hos ägaren. Men en av kockarna sover i ett ölförråd under restauranglokalen. Ett mörkt källarutrymme bakom tunga dörrar där en madrass ovanpå en extrasängställning gjorts i ordning. Börjar det brinna är det flera trappor upp till närmaste utgång. Duschar gör han i en liten vask på personaltoaletten uppe i restaurangen. På golvet står en tom plastbytta som diskats efter att ha innehållit sås. Och en vattenkanna. Dem fyller han med kranvatten och häller över sig själv när det behövs. Sedan får han torka toalettgolvet länge. Hans bostadssituation gör också att han i princip är i tjänst 24 timmar om dygnet – han är ju alltid närmast om någonting behöver fixas.

Krogbranschveteraner älskar att bemöta mig världsvant när jag antyder oro över köks- personalen. Jag har inte förstått restaurangbranschen, får jag veta. Johanna, du kan inte jämföra dem med det Sverige du lever i. Det här är inte ditt Sverige. Det här är en grupp unga från ett fattigt land som vi gett en chans. En möjlighet de inte skulle ha haft annars. Som vi hjälper.

Våra dagskunder mättas av det andra Sverige, nattkunder dricker sig rusiga av det, restaurangens omsättning tickar på som vanligt med en hemlig svart skugga bredvid, därefter går pengarna till olika sorters Sverige.

En dag handlar en kund som berättar att han producerar elektronisk musik. Hans studio ligger i samma byggnad. I källaren. Vi ger honom hans takeaway och jag inser att han måste arbeta granne med det lilla ölförrådet under marken. Att Möllanhouse tillverkas vägg i vägg med källarkockens madrass.

Källarkocken berättar i förtroende att han känt ett tryck över bröstet. Flera gånger. Som en föraning om att han ska dö. Ett straff. Han säger att jag absolut inte får berätta.

Han vet inte hur han ska orka stå upp i fjorton timmar i dag och sköta kökssysslorna. Han säger att han i Malmö upptäckt en lindring. Smirnoff Ice. En sötsliskig alkoläsk älskad av tonåringar. En vodkadryck som bara våra allra yngsta kunder kan tänka sig att köpa. Han ber mig. Johanna, kan du öppna en och tömma den i en använd burk Pepsi? Jag kommer inte att fråga dig ofta. Bara när det är som värst. Kan du låtsas att du ger mig läsk, Johanna? Ta en urdrucken burk ur soptunnan. Ur pantpåsen. Fyll den med Smirnoff Ice. Och lämna på min arbetsstation i köket.

En tjej som ibland arbetar med mig har ofta med sin lilla dotter till jobbet. Dottern lär sig att vara uppe till sent, springer runt och skojar med personalen och hoppar upp i våra knän. Men ingen kramar hon lika hårt och länge som källarkocken. För barn kan ibland lukta sig till vem som behöver påminnas om att kärlek existerar.

Två närliggande restauranger inom samma genre slåss om samma arbetskraft som vi. Tidigare har det varit lätt. Men så inför universiteten avgifter för utländska studenter. Internationella kurser där lärarna tidigare vid kursstart mottog tresidiga buntar med utländska elevnamn blir tunnare. Inte lika många söker desperat efter landsmänchefer som ger dem hälften av den svenska timlönen. Så även min chef vill hjälpa de av mina kollegor med störst risk för utvisning. Han förklarar för mig att Johanna, jag har fått allt. Jag har bil. Jag har business. Jag har uppehållstillstånd. Nu måste jag hjälpa andra också.

Chefen måste hjälpa sina unga landsmän. Så jag blir kallad till ett mycket speciellt möte. Jag erbjuds fyratusen i månaden. I de tre år sken-äktenskapet behöver fortgå.

En svensk kollega på vår grannrestaurang med samma sorts mat erbjuds 50 000 i en engångssumma för giftermål med en av ställets diskare. En Möllanbo på samma restaurang har redan avslutat tre år med 5 000 i månaden. Plus 30 000 i öppningsavgift.

Den Malmötjej i tjugoårsåldern som senare ska tacka ja till erbjudandet jag själv duckar för under det här mötet drar hem en hel del på det i månaden just nu. Det första jag ser henne göra efter dealen är klar är att komma in till restaurangen, berätta att hon sagt upp sig och tänker vara ledig ett tag. Resa lite. Sedan beställer hon öl. Jag får hämta en ny back i källaren. I hörnet ligger den filt källarkocken brukar sova under.

Så klart är summor som gör en ung svensk tjej hyfsat ekonomiskt oberoende, ett par tusen i månaden, inte pengar en källarkock i tjugoårsåldern på Möllan har. Kanske måste han låna, kanske står han genom det lånet i skuld på ett livsavgörande sätt – en skuld som välkomnas av restaurangägare med behov av dödslojal personal.

I vår restaurang serveras människor i tjugoårsåldern av människor i tjugoårsåldern. De bor i samma stadsdel. Vissa av dem i samma kvarter. Samma gata. Vissa av dem i samma hus. De umgås inte. Men är beroende av varandra på ett hjärtskärande sätt.

På vintern flyttar vi ner en värmefläkt åt källarkocken. Kläder ligger nästan orört nerpackade. En T-shirt från en marknad med tryck föreställande Bob Dylan-porträttet från ”I’m Not There”. En fotbollströja i Sveriges landslagsfärger. Roliga T-tröjor källarkocken köpte som inflyttningspresent åt sig själv men knappt fick tillfälle att använda. Det är ju arbetsuniform som gällt hela tiden.

En av mina kollegor lånar en stor summa pengar av mig. Det känns först självklart men kommer ändå emellan oss. Jag hatar Möllan för att våra samhällsroller äter upp oss när vi försöker skapa en riktig relation arbetsvänner emellan. Jag hatar det ännu mer när jag inser att jag kommer att vara tvungen att skriva om den här världen och att det är så förutbestämt och äckligt att den observerande parten är den enda svenska tjejen. Jag. Jag blir förtvivlad när jag förstår vad pengarna, som skickats till hemlandet, har gått till. Men det finns ändå ingen moral längre. Förtvivlan är bara en grundkänsla, lika vardag som en ny beställning på dagens erbjudande och kvällens rabatterade ölflaska.

Vintern för också med sig en ny våg av Malmöuppmärksamhet. Plötsligt kryllar Möllan av poliser. Poliser som lånar vår toalett. Poliser som beställer mat. Poliser som chillar bland rökare utanför ingången. Studio Ett i P1 sänder live från Möllevångstorget. De har satt upp en mast ovanpå en bil. De säger att Möllans svarta ekonomi hjälper de mest utsatta oavsett vad vi tycker om det. De säger: en grå ekonomi är bättre än ingen ekonomi alls.

Nära restaurangen ligger en plats känd för gräsförsäljning. Vi kämpar med att hålla säljarna borta från matborden. En annan drogförsäljare är däremot omåttligt populär. En stamkund som alltid har tjockare buntar kontanter än andra. Dricks ger han så fort personalen öppnat minsta kapsyl. Slänger hela femtiolappar mot oss. Ibland önskar jag att alla svenskar var som han, säger källarkocken. Du önskar att alla svenskar sålde knark? svarar jag, men den kommentaren rinner ut i sanden. Kontantbetalning över huvud taget börjar bli en bristvara och vi måste värna om de kunder som är gammeldags.

”Jag har mer utgifter nu” säger källarkocken och hans kollega som inte vill avslöja sina nyinstiftade skenäktenskap. Jag låtsas inte veta någonting när de ber mig om hjälp att hitta ännu en försörjning.

Källarkocken blir kallad på intervju till Tidningsbärarna. En logisk idé. Under sömntimmarna är han ju ledig, nog kan han tjäna pengar till Malmötjejens arvode innan nästa fjorton timmars pass i restaurangen börjar. ”Han som alltid ser trött ut” kallar barkunderna honom för när de ska förklara vem de menar. Personaltoaletten är lite blöt efter kockens morgondusch.

Kontrolltider. Min chef börjar betala lite skatt för mig. Första gången han frågar efter mitt efternamn och personnummer har jag jobbat heltid på stället i ett halvår. Han sätter in lite pengar på mitt konto som jag genast får gå till bankomaten, plocka ut och lämna tillbaka. Sedan fortsätter vi som vanligt.

I maj blir de av oss som fått lite skatt inbetald ombedda att ta med våra deklarationer för att visa upp eventuell skatteåterbäring. Chefen tycker att vi kanske borde ta med det vi får tillbaka till restaurangen. Det är ju hans pengar från början, resonerar han. Det här är logiskt, får jag veta. De i köket som jobbar som vitast får nämligen stå för sin egen skatt. De ger alltså, med sin svarta lön, tillbaks vad arbetsgivaravgifter och skatt har kostat ens chef. Vårt kol blir ljusgrått utan att summorna förändras. Och hela tiden betalas allt ut i kontanter. Dagliga doser Möllankontanter. När chefen hatar oss som mest kör han allt i tjugolappar. Femton tjugor per kväll.

När skatteverkets razzior kommer, drar i personalen och hetsar fram våra id-kort får vi ett par, mindre, anmärkningar. De klagomålen har restaurangägaren en plan för. Han ringer in mig och säger att idag ska vi skriva avtal. Jag leds ner i källaren. Vi sätter oss på källarkockens obäddade säng. Mörkt. Litet. Inga fönster. En dator till mig. Ett par meningar är uttänkta. Vi ska hävda att arbetstagare och arbetsgivare på det här stället ingått ett avtal. Att det är arbets- tagarens eget ansvar att skriva in sig i personalliggare och rapportera sitt arbete, ställets ägare är skuldfri och kan inte stå till svars för om fel personer skulle råka befinna sig bakom disken. Sedan får alla skriva under.

Chefen funderar också på om inte köksarbetarna som påträffats i lokalen utan vit lön och inskrivning borde skriva ett förlåtbrev till Skatteverket? Så djupt sitter det i honom att allt trubbel är hans arbetares fel. De här unga människorna som han hjälper. Ger en chans. I det där andra Sverige som krogbranschveteraner lärt mig existerar.

Landsmän. Alltid landsmän. Det är landsmän som monterar upp kameror vid kassan där de yngre landsmännens rörelser kontrolleras. Och det är att fortsätta det utnyttjandet som ligger närmast till hands när de övervakade själva vill ta makten över sin situation i Sverige.

När de är som gladast och starkast drömmer källarkocken och vår andra kock om att lyckas i Sverige. Visst finns drömmen om Lunds universitet men närmre än så ligger drömmen om att organisera städning åt företag med stora lokaler: få pengar per uppdrag och sen rada upp nyanlända till att hungrigt utföra arbetet för en tjugondel av ursprungsarvodet.

Ibland vill jag säga till var och en av de svenskar som tagit emot pengar för skenäktenskapen att det vi gemensamt gjort inte är att hjälpa enskilda migranter utan vi har säkrat gratis arbetskraft till Möllan. Säkrat de billiga fyllorna och maten. Säkrat ett arbetssystem där min restaurangchef aldrig behöver gå ifrån användandet av sitt hemlands unga som vore de importerade råvaror.

Ett par tonåringar har börjat älska vår restaurang. De frågar oss om de kan få ordna fest på stället. Hänga på ett opretentiöst sunkhak. En stor klan av uppklädda barn kommer till festkvällen. Spelar musik och räcker fram sina böjda kontokort från Swedbank. En av dem sätter på en gammal Billboardhit med den brittiska artisten M. I .A. Jag hajar till av introt på ett sätt jag aldrig gjort förut när hon sjunger.

I fly like paper

Get high like planes

If you catch me at the border I got visas in my name

Det är som att jag måste gå ifrån deras högtalare. Jag vänder mot köket och personalens sju dagar i veckan-liv.

Jag flyger som papper

Blir hög som flygplan

Fångar du mig vid gränsen har jag visum i mitt namn

Källarmannen sätter ner den återanvända Pepsiburken. Jag önskar att han var ett pappersplan som inte förbjöds landa. Vi slår försäljningsrekord den kvällen. Det är många skengifta tjejer som ska betalas.

”Johanna kan du be för mig?” sms:ar källarkocken när jag gått och lagt mig efter arbetsdagen.

En besökare från Stockholm pratar med mig om Möllevångstorget och råkar kalla det för Medborgarplatsen. Hon rättar sig själv. Nej, jag menar torget som är motsatsen till en medborgarplats. Torget som inte är för medborgare. Utan för dem som har problem att alls få bli medborgare.

Jag känner mina femhundringar i fickan. De skaver mot låren. Jag bor i ett kvarter där vi tjugoåringar är beroende av varandra. Vi lever i samma ekonomi, även om det inte alltid verkar så. Även om vi inte alltid vill det. Det här är en del av oss nu. Det finns bara ett Sverige.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu