Ett stycke ur synhåll i närapå 200 år – vad ska det betyda? Kanske bara en slump. Kanske överfyllda arkiv. Kanske 1800-talets operavågor helt naturligt sköljde bort det som nyss var nytt. Det säger inget avgörande om bestående värde och kvalitet att ett partitur försvinner.

Professor Anders Wiklund är en stor upptäckare och förnyare, nu med grepp om en tidig opera av Donizetti (som skulle bli en landsplåga med "Kärleksdrycken" och "Lucia di Lammermoor".)

Men det är inte bara att börja sjunga och spela, man måste ha notmaterial, mödosamt sammanställt ur tillgängliga källor. Vadstena-akademien är rätt ställe, sådana projekt har alltid stått i fokus i dess studium, vare sig det gällt 1600-tal eller 1800-tal. Resultaten är sedan länge en internationellt uppmärksammad del av svenskt musikliv.

"Enrico di Borgogna" blir inte därmed automatiskt ett lysande mästerverk. Att den känns intressant och älskansvärd beror på att den verkar så typisk med sin italienska melodik och dramatik -- en melodram där genrens förtjänster och tillkortakommanden framstår klart. Upphovsmannen är ung och begåvad, han strävar vidare. Man kan tro att Rossini rimmar på Donizetti, men så är det inte genomgående. Men italienskt är det!

Till det älskansvärda hör Clara Svärds klokt återhållsamma regi i Vadstena slotts bröllopssal – tablåmässig men välarrangerad. Engagerade Olof Boman står mitt i en stor orkester på golvet framför scenen. En lika engagerad sångarensemble agerar med psykologisk insikt och röstkultur som når från löftesrik till fullfjädrad.

Kinga Dobay från Ungern är en mezzo med många meriter och Rebecca Rasmussen glänser med tät sopran. Styckets bov gestaltas av en eldigt laddad tenor, Thomas Volle från Tyskland och dess cyniskt elegante narr av scenaktive landsmannen Christian Oldenburg. Markus Pettersson har likaså en eldig tenorstämma med volym, ännu inte helt avslipad. En givande kväll för belcantosångens vänner.