Man låtsas att man är bulgar. Eller japan. Eller utomjording. Man låtsas att man från en annan värld kommit till Sverige och med helt ofärgad och exotisk blick studerar något typiskt för landet; utan någon kunskap om historia och kultur, om landets kändisar, om dialekter eller traditioner.
Frågan är: vad blir då kvar? Här är min rapport:
Fyra män och en kvinna sitter i en halvcirkel. Mannen i mitten berättar med bräkig röst att det här är en tävling och att poäng kommer att delas ut om man svarar rätt på frågor, men också om man svarar fel på ett klyftigt sätt.
De börjar. "Varför äter man ärtsoppa på torsdagar?", frågar den bräkige mannen.
"Därför att fredagen var upptagen med spagetti och köttfärssås", svarar en man med rosa ansikte.
Kvinnan, som talar lite som den svenske kocken i Mupparna, bryter av med en lång utläggning om svårigheterna med att odla och skörda ärtor.
"Det var ännu värre på medeltiden när de inte hade skördetröskor", flikar den bräkige mannen in.
"Är det härifrån uttrycket 'synd på så rara ärtor' kommer", säger en annan man som också har rosa ansikte.
Halva programmet har gått, jag har ännu inte förstått om några poäng har delats ut, och i så fall till vem.
Tävlingen fortsätter: "Vad är det som är extra festligt med ärtsoppa?"
"Kan det vara fläsket?".
Ett högt larm börjar tjuta och bakom deltagarna blinkar ordet "Fläsket" i gigantiska bokstäver. Jag vet inte vad det betyder.
Under en lång stund diskuteras muskotnöten, varför den finns och huruvida man kan knarka den. Och i så fall hur man gör. Ingen tycks veta.
Efter knappt en halvtimme förklarar den bräkige mannen i mitten att programmet är slut. Alla medverkande har fått minuspoäng.
"Intresseklubben" är alltså ett slags humoristiskt panelprogram. Johan Wester är programledare. Johan Glans, Babben Larsson, Anders Jansson och KG Hammar är gäster i premiäravsnittet. Roliga och populära människor. Sätt dem runt ett bord och låt dem babbla och det blir bra tv. Så är väl ungefär tanken.
Och det är faktiskt inte riktigt så dumt som det låter. Förlaga är det brittiska programmet "QI" och det är ett vansinnigt roligt program. Problemet är bara att det är ett program som är nästan omöjligt att beskriva, och därmed att kopiera. Det finns liksom inget framgångskoncept. Det är bara ett gäng förhoppningsvis smarta och roliga människor som sitter runt ett bord och får svara på frågor på ett förhoppningsvis smart och roligt sätt. Det är babbligt och ofokuserat.
Det bygger på igenkänning och en viss allmänbildning hos publiken. På att man har en relation till människorna som babblar, förstår deras egenheter och tricks, förstår det sammanhang babblet kommer ur, de traditioner, myter och anekdoter som det handlar om.
Ge "Intresseklubben" lite tid, låt dem hitta formen, tonen och framförallt de rätta gästerna, så kan det nog bli en ny långkörare. Än är det inte riktigt där.