Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Jag ringer mina systrar

Jag ringer mina systrar
Pablo Leiva Wenger, Kardo Razzazi och Angelica Radvolt i ”Jag ringer mina bröder”, som spelas för utsålda hus på Malmö stadsteater.BILD: Foto: Peter Westrup
...

Jag ringer mina systrar

Kultur & Nöjen. Jonas Hassen Khemiris succépjäs är ett blomstrande väckelsemöte som raserar barriären mellan salongen och staden, skriver Malena Forsare.

Jag ringer mina systrar och säger: Det hände en så fantastisk, magiskt vacker sak i city igår. Har ni hört? En pjäs, en publik, några skådespelare, mitt i city.

Jag ringer mina systrar och säger: Nej, ingen dog. Eller, något dog, samtidigt som något väcktes till liv. På teatern som annars är så bra på att spela död. Men inte nu, inte här.

Det har gått två veckor sedan Jonas Hassen Khemiris pjäs ”Jag ringer mina bröder” hade premiär på Malmö Stadsteater. Fjorton dagar sedan jag sa nej till vin med vänner och promenerade hem genom den smutsiga snön. Fjorton nätter sedan jag klev in i foajén som en januarivålnad med för lite sömn, för lite vitamin D. Däremellan var det något som hände, som jag nu försöker förstå. Jag satt långt bak, på rad åtta eller sju. Jag minns att jag kramade någon som inte brukar komma dit, att jag kramade någon som jag inte sett på lång tid. Och sen: en explosion av ljus.

Jag ringer mina systrar och vill förklara vad som hänt. Att en författare har skrivit en bok, som vägrar bekänna sig till roman eller pjäs. Att det började med självmordsbombaren på Drottninggatan, han som hällde ut sina tarmar en tvärgata bort. Men det handlar inte om honom. Det handlar om oss. Det handlar om flickan som uppifrån sitt fönster såg honom ligga där, uppfläkt. Det handlar om polisen som med kallsvettiga handflator riggade avspärrningstejpen. Det handlar om Amor som irrar runt i sin stad med rädslan stickande i huden.

Jag ringer mina systrar och berättar om mötet mellan text, regi och skådespeleri. Hur orden på pappret flyttat in i Farnaz Arbabis hjärna och förvandlats till kropp med egen puls. Detta, kära systrar, är regimagi. Hur skådespelarna hoppar ut och in på scenen i gympadojor, utom Kardo Razzazi som spelar Amor: han står inuti ett imploderat tankemoln. Man kan kalla det paranoia, men jag vet att han inte är sjuk. Han är som ni, som jag.

”Jag ringer mina bröder” är det svenska bidraget till ”Europe Now”, ett projekt där teatrar från Sverige, Holland, Storbritannien, Tyskland och Turkiet samarbetar runt nyskriven dramatik med interkulturellt tema. Det är en pjäs som för samman olika världar: den stora och den lilla. Stockholm flyter över i Malmö som rinner vidare ut i världen. Rädsla glider över i tillit och tillbaka igen. Här drabbar humor samman med allvar och med skräck. Erfarenhet av borrande blickar och mental hemlöshet bärs som ett halvöppet sår hos ensemblen, utan att förvandlas till stigma. Deras sår är allas sår.

”Jag ringer mina bröder” utmanar den stereotypa uppdelningen av ”vi” och ”de”. I en betydelsebärande scen lockas publiken att sjunga med. Ensemblen säger ”Vi är inte rädda” och vi följer efter. Det låter som rap under ett blomstrande väckelsemöte: Vi är inte rädda: Vi är inte rädda! Samtidigt som rytmen flyttar in i oss rasar den osynliga väggen mellan scen och salong. Så backar Amor och tystnar. Och i samma stund, när han står där och vi sitter här, och vi ser hans tysta, torra läppar. Då är vi också Amor. För påståendet om att vi inte är rädda uttrycker också motsatsen. Här förkroppsligat genom pjäsens huvudkaraktär.

Det är en märkvärdig scen. En konstig tid. Två veckor efter premiär har pjäsen slagit rot längst bak i mitt huvud. Där fortsätter bländande spotlights att förvandlas till vitt fängelsegaller. I föreställningens efterljus ekar också battlandet på Twitter. Det började med att en journalist tipsade om pjäsen. Sen: rasisterna. Till slut bjöd Malmö Stadsteater in journalisten och ärkerassen att se föreställningen tillsammans. Detta är en symbolisk handling utan uppföljning. Ett dunkande drömspel som inte tar slut.

Jag ringer mina systrar och säger: representation spelar roll. Perspektivet spelar roll. Vem som skrivit pjäsen och vem som regisserat. Men framför allt spelar skådespelarna roll. Vi har kommit till en punkt där icke-vita skådespelare förvandlats till hårdvaluta. Därför försvinner skådespelare med rötter i världen ofta bort, absurt nog bort från just Malmö, till Stockholm. På teaterhögskolorna utbildas få, kanske är det inte heller så många som söker. När det gäller kön kvoteras däremot kvinnor och män till skådespelarutbildningen. Här ska det vara lika trots att fler tjejer genomför antagningsproven.

Till mina systrar säger jag: en teater byggs inte på en dag. En teater består av en urvalsprocess som verkat genom sekler. Men det här är teater idag. Här har valet fallit på en text skriven på ett helt nytt versmått. Jag frågar: tror ni teaterhögskolan undervisar framtidens skådespelare i den sortens språkpoesi?

Jag ringer mina systrar och säger: det hände en så fantastisk, magiskt vacker sak i city igår. Igår blev teatern en del av vår stad. På vägen hem började jag gråta och den här gången var det inte av rädsla. Kära systrar, akta er inte, ligg inte lågt. Tatuera ”PK FOR LIFE” med stora gotiska bokstäver på er hud. Det är vi som är det nya.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu