En av mina allra första arbetsresor går till Köpenhamn och när planet sveper ned emot Kastrup i en vid båge glimmar sundet runt vindkraftverken och den förunderligt platta staden är insvept i dis.
Jag känner oförklarligt att jag har kommit hem. Oförklarligt, men starkt, så starkt att jag senare på kvällen försöker förklara förnimmelsen för mina danska vänner. De skakar på huvudet, rycker på axlarna. Vi är i 22-årsåldern och även om vi ofta kommer att träffas på deras hemmaplan under åren som följer känns det fortfarande otänkbart att livet någonsin skulle placera mig där för gott.
Samma huvudskakningar bemöter mina försök att kommunicera på danska. ”Du kommer aldrig att lära dig”, säger min vän Mikkel, i all välmening, och menar: utlänningar lär sig inte danska. Det går inte. Snart därefter, skakad av en första främlingsfientlig valseger i Danmark, frågar jag hur vännerna har reagerat, om fler blivit aktivister, engagerat sig i andra partier, vad man gör.
”Ingenting”, säger Mikkel glatt, lika arg som jag över resultatet men sorglös i sin attityd gentemot politiska processer. ”Man behöver inte göra någonting alls! För de kommer aldrig att bli återvalda.”
Han leder en cykel när han säger detta. Vi har varit vänner sedan 1990-talet och jag vet inte om jag någonsin sett Mikkel i Köpenhamn utan antingen en cykel eller ett vinglas i handen. Om regeringen har han förstås fel, och jag minns att jag redan då tänkte att det där på något sätt var väldigt danskt. Dumheter som inte omedelbart inkräktar på den egna friheten, på cykeln och vinglaset så att säga, är inget att hetsa upp sig över.
Samma milda överseende som Mikkel riktat mot sina landsmäns partipreferenser riktar han mot mig när jag många, många adresser senare flyttar från Århus till Malmö. Opinionen bland kamraterna är att jag är enormt dålig på att flytta, meddelar han. Eller åtminstone på att sikta.
”Du rör dig i cirklar kring Köpenhamn”, säger Mikkel.
Han minns förstås inte att jag på en fest tio år tidigare berättade om en underlig hemkänsla i staden. Jag minns, och tvekar, men skrattar ändå bort detta otänkbara. Varför skulle jag någonsin bo i Köpenhamn när Malmö, som jag älskar, ligger nästgårds och är så mycket billigare? Jag som jobbar i Stockholm? Det är åt fel håll.
Men den här gången får Mikkel rätt. Han bjuder med mig på en slow-food-odyssé i Toscana i en väldigt liten bil fylld med långa, obrydda danskar som gärna ser, äter och dricker hela världen men helst vill bo på Vesterbro tills de dör. Jag blir kär i en av dem. Det tar oss två år att flytta ihop i Köpenhamn eftersom min plan, i den lilla utsträckning mitt liv hade en plan, var att aldrig slå mig ner nånstans över huvud taget.
Det är inte så att jag är rastlös. Jag sitter bara inte fast i jorden. Jag älskar Finland, men jag måste inte vara där, i det fysiska landskapet, det mentala. Bara ibland, för att påminna mig om sammanhanget där mina egenheter är vanligheter.
När mamma ringer frågar hon alltid var jag är. Svarar jag ”hemma” upprepar hon reflexmässigt frågan: var? Det avslöjar något om mitt liv, om mitt språk. ”Hem” brukade vara alla platser där jag har en aldrig så temporär säng. ”Hem” är också Helsingfors, där jag växte upp. ”Hem” har inte varit en specifik adress sedan mina föräldrar skiljde sig år 1985. De hade delad vårdnad och varannan vecka packade jag min väska. Mönstret satte sig. Även som vuxen har flackandet varit ständigt: korta hyreskontrakt, alltid dessa stora och små resor.
I början av juni säger min mamma plötsligt så här: ”Det är ljuvligt att du säger ’hem’ om ert hem”. Jag tolkar det som att mitt tonfall ändrats, att hon kan höra något slags finalitet i ordet som jag själv ännu inte har vågat konfrontera. Jag tillbringar en regnmiserabel eftermiddag i Glyptotekets vinterträdgård och stirrar oseende på en palm. Jag försöker räkna ut om jag en enda gång sedan 1985 har sovit en hel månad under samma tak.
Sannolikt ja, under studietiden i Oxford, kommer jag fram till. Nio terminer à nio veckor i stöten, jag måste väl ha klarat fyra veckor åtminstone någon gång? Det var ju förbjudet att lämna staden utan särskild dispens.
Här i Köpenhamn har jag bott sedan september och mitt hemmastannar-rekord är nio dagar. Nej, jag har aldrig haft småbarn, och jatack, jag har förstått att siffran stiger snabbt om jag skulle råka få det.
Jag vill gärna. Stanna. Jag tycker om stillheten också och jag hungrar efter ett regelbundet umgänge med en grupp bofasta vänner på samma sätt som andra drömmer om utlandssemester. Att bygga sitt bo i rörelse är att ständigt vara på väg bort från människor man älskar. Nej, det som oroar mig i barnfrågan är att de skulle kunna bli danskar. Av någon anledning känns det lite tveksamt. Sedan jag lämnade Finland har jag nästan alltid bott i invandrartäta områden med de andra invandrarna.
Faktum är att jag trivs i alla gränszoner, mittemellan-tillstånd, det som både är och inte är en del av den omgivande verkligheten. I stadsdelar som förstår exil, på hotell och flygplatser, på nöjesfält och festivaler, på lajvrollspel och på internet, på färjor och tåg, under palmer ovan marmorgolv, där hör jag hemma. Granne med andra som inte heller sitter fast i marken de befinner sig på.
Tänk om jag får barn och de slår rot i den här jorden? Om att komma hem är att mötas på Kastrup av barn med mina föräldrars drag i sina ansikten och röd pølse och danska pappersflaggor i sina klibbiga små händer? Pølse att i sinom tid byta ut mot en Tuborg, en cykel och ett djupt ointresse för samhälleliga strukturer (ett ointresse de själva kommer att välja att se som hängivenhet åt ett liv i nuet)?
Nå. Det skulle ju inte vara första gången jag älskade en dansk.
Efter nästan trettio år på drift har jag till sist stannat upp på en plats jag inte själv har valt. Utom om man får tro min vän Mikkel; då valde jag den för länge sedan. Eller så valde den mig. Någon gång snart ska jag stanna hemma en hel månad och se om jag blir en annan. Kanske lite dansk. Eller bara liksom ny.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX