En smal halvtrappa ner från bygg- och trafikbullret på Rådmansgatan, bakom Triangeln, ligger Galleri Ping-Pong. Det har det gjort sedan 1996. Och det var inte heller det första galleriet på platsen – här har visats konst sedan mitten av 1970-talet.
”Den vita kuben” är en vanlig omskrivning för konstmuseet eller galleriet. I Ping-Pongs fall är beskrivningen på pricken. Galleriet är ett enda rum, fem gånger fem meter.
– Det är för litet! I alla fall om det ska komma så mycket folk som det gör nu för tiden. Det är nästan för populärt, säger Gert-Olle Göransson.
Men han ser glad ut när han säger det. Och glad blir man väl om man får hålla på med det man älskar, och dessutom kan jämföra galleristlivet med det dagliga kneget i ett annat, alldeles vanligt jobb.
– Jag jobbar ju som brevbärare också, och har gjort i alla år. Och att jobba vid sidan om gör ju åttio procent av alla i konstvärlden. Att leva på att sälja samtidskonst är nog omöjligt, i alla fall i Malmö, säger han.
Konstintresset kommer från pappa, som var svetsare på Kockums och hängiven målare på fritiden. Hemmet var fullt av hans bilder.
– Det finns en uppfattning om att konst är ”fint” och ”svårt”, som jag inte alls gillar. Släpp respekten, säger jag. Och så tycker jag konstvärlden är alldeles för konservativ.
Vad ska då Galleri Ping-Pong stå för? Gert-Olle Göransson har ända sedan starten 1996 koncentrerat sig på nya, unga konstnärskap. Många från Konsthögskolan.
Andra har följt med i många år, som Clay Ketter, vars stjärna stigit stadigt under hela 2000-talet.
– Efter Ping-Pong ska han vidare till Sonnabend Gallery i New York, ett av de största gallerierna där. Väldigt roligt att han fortfarande vill ställa ut hos oss.
Clay Ketter är inte den enda Ping-Pong-konstnären som det gått bra för. Astrid Svangren och Martin Jacobsson är andra namn som börjat hos Gert-Olle Göransson. Men att hålla sig med ett ”stall” konstnärer – som är brukligt hos många gallerister – har aldrig varit aktuellt för Ping-Pong.
– Och så måste man ta hand om dem och ställa ut dem vart tredje år. Sen kommer något stort galleri och köper över dem! Nja. Jag vill kunna välja med hjärtat, det som jag själv tror på.
Låga fasta kostnader (läs: billig lokalhyra och inga anställda), inga förväntningar på att tjäna stora pengar och att konsekvent välja ung konst, med hjärtat – så kan Ping-Pongs framgångsrecept stavas.
Fast det går nog inte att bortse från att att galleristen själv har en stor del i Ping-Pongs livaktighet och popularitet.
Gert-Olle Göransson gillar människor – och gillar att prata konst.
– Genom galleriet får jag träffa en massa folk, unga människor inte minst. Det håller ju en själv ung, eller hur? Och konsten har så mycket att ge. Den lär dig om livet!
– Det borde fler människor upptäcka, säger Gert-Olle Göransson.