Jag läser en ny utgåva av den fortfarande verksamma tyska pedagogikprofessorn
Thomas Ziehes Ny ungdom. Om ovanliga läroprocesser som utkom första gången
1982. Och slås av likheterna mellan skoldebatten i dåtidens Västtyskland och
vår aktuella svenska diskussion om skolan. Ziehe skriver i boken hur det
tidiga 1980-talets västtyska kunskapsrörelse högljutt krävde ett
återupprättande av gamla värden.
Kapitalismen har ett pris som högern vägrar att erkänna, skriver Ziehe. För
enkelhetens skull, fortsätter Ziehe, frikopplar högern helt detta pris från
tillväxtdynamiken och kapitalismen och framställer det i stället som en
följd av vänsterns kultur och utbildningspolitik.
Känns argumenten igen? Det är precis vad utbildningsminister Jan Björklund gör
när han beskyller socialdemokraterna för skolpolitikens misslyckande. Han
inser inte att förklaringen kan finnas i de senaste trettio årens nyliberala
politik som har förändrat samhället i grunden. Och skapat stora ekonomiska
och kulturella klyftor, vilket våra barn och ungdomar ständigt betalar
priset för. Han tänker inte heller på att skolpolitiken verkar vara en
slagpåse i de flesta västländer. Storbritanniens skolpolitik är till exempel
nästan spegelvänd mot den svenska. För 30 år sedan hade Storbritannien den
mest avreglerade skolan i världen. Idag är det tvärtom. De brittiska lärarna
ropade då efter mer styrning medan de idag är desperata efter större
pedagogisk frihet.
Utifrån Ziehes samhällsteorier går det inte heller att önska sig tillbaka till
50-talets skola. Han skriver att vuxenvärldens hågkomster från sin egen
uppväxt inte duger som tolkningsmönster. De senaste decenniernas sociala och
kulturella omvandling låter sig inte önskas bort hur mycket högern än vill
drömma sig tillbaka till forna tiders ordning och reda.
Jag tror att Ziehes tankar är viktigare än någonsin. Dagens nygamla
utbildningsingenjörer har just nu ett övertag i den allmänna folkopinionen,
vilket kommer att leda till att många nygamla pedagogiska experiment kommer
att genomföras. De kommer dessvärre att misslyckas. Utifrån Ziehes teorier
går det aldrig att vrida klockan tillbaka. Pendeln kommer att slå tillbaka
och då kommer förmodligen de så kallade reformpedagogerna få inflytande
igen. Och då kommer avskaffandet av betyg i samtliga skolår att diskuteras
igen vilket den förre socialdemokratiske partiledaren Ingvar Carlssons
nyligen lanserade som profetia.
Det intressanta med Ziehe är att han inte är någon förespråkare för så kallad
reformpedagogik. Han tror inte heller på att man ska ta in elevernas
fritidskultur i skolan. Istället förespråkar han, vad han kallar, det
ovanliga lärandet som ska överskrida upprepandet av det kända. En god
lärosituation ska alltså inte vara vanlig. Skolan ska erbjuda något helt
annat än vad världen utanför erbjuder. Det ovanliga lärandet innebär att
lärande måste ske i situationer som är obekanta för barnen och ungdomarna.
Metaforen bildningsresa passar bra in på vad Ziehe argumenterar för. Lärare
som förmår att starta bildningsresor hos sina elever blir särskilt
betydelsefulla för alla de barn som lever i hem där man inte diskuterar
tidningsnyheterna vid frukostbordet. Tänk om Björklund kunde inse det.
JOHAN SÖDERMAN
Forskare och lektor på Malmö Högskola