Vilket är ditt första minne av Robert Gustafsson? "Björnes
magasin" från 1987? Eller något från Killinggängets första säsong,
kultklassikern "Glenn Killing i manegen"?
Om man testar att fråga lite olika personer får man nästan aldrig samma svar.
Robert Gustafsson har nämligen aldrig slagit igenom. Aldrig fått det stora
genombrottet över en natt.
– Det är en intressant teori och jag tror att den stämmer väldigt bra. Och jag
är tacksam för att det blev så. Ta Björn Gustafsson eller Jakob Hellman, de
har ju fått problem eftersom de fick nå toppen omedelbart. Hellman lägger
av, slutar helt enkelt. Det är ju hemskt. Jag började på Radio Skaraborg när
jag var tretton, säger Robert Gustafsson och skiftar portionssnus.
Att kalla honom humorkung är en hopplös klyscha. Vilket Robert Gustafsson inte
bryr sig om. Hans nya sajt kallas ändå kungariket.com, och är en
samlingsplats för hans verk och hans beundrare. Och de är rätt många.
Youtube tar emot ungefär 100 000 sökningar på Robert Gustafssons namn varje
vecka.
Du har fått en vapensköld och eget emblem. Hur är det med Hans Majestäts
hybris?
– Haha, det får nog de stå för, som har hittat på paketeringen. Men man måste
ju hitta på något! En vanlig hemsida skulle jag ha varit mer besvärad av.
Det här blir mer självironiskt, och som västgöte är man oerhört piskad av
jantelagen. Mest i Sverige faktiskt. Man ska inte förhäva sig. När som helst
kan det vända. Jag har fortfarande väldigt svårt att glädjas åt framgång.
Jaha, det är nu det, tänker jag. Mycket besökare på sajten? Ja, men sedan
sjunker det vettu.
Populära personer blir allas egendom. Förväntas du göra dina gubbar när du
är ute och äter lunch?
– Nej, men på krogen efter 22 kanske. Fast jantelagen igen då, den hjälper
mig. Han ska inte tro att han är något, inte fan ska jag gå fram till
honom... Det är därför Sverige är så populärt i Madonnas ögon, i Frank
Sinatras ögon. Folk tittar och pekar men går aldrig fram.
***
Någon av er i Killinggänget har sagt att humor inte har med vad som är
roligt att göra. Är det så?
– "Vi producerar humor, sen om ingen skrattar, det är inte vårt
problem", sa Andres Lokko. Det är bra. "Karl-Bertil Jonssons
julafton", det är ju inom kategorin humor, men det är ju ingen som
skrattar högt. Det innehåller mer än så, och precis så ska det vara.
Alla har en relation till dig som skådespelare. Jag är mer nyfiken på hur
du är som skribent.
– Allt som jag gör ensam skriver jag ensam. Ibland tar jag hjälp av en
skelettskrivare, någon som Calle Norlén eller Stefan Wiik, som kan skapa ett
slags ram som jag kan kladda med. Jag sitter med en diktafon och spelar in
vad jag säger. Lyssnar. När jag fick min första kassettbandspelare 1970 och
hörde min egen röst på band fick jag en chock. Den sitter i fortfarande. Det
blir så avslöjande. Man hör direkt: Det där skämtet förstår man inte. Det
där satt.
Och med Killinggänget?
– Där skriver vi i grupp, och med hemläxor: Nu har jag och Johan skrivit om
det här ett varv. Sedan tar någon annan över. Förstör eller förbättrar.
Man tänker på dig som en så fysisk person. Jag får för mig att du liksom
gestikulerar fram dina manus.
– Exakt så är det. Att repskriva, kallar vi det. Man är i ett rum som har
plats nog för att man ska kunna gå runt och skutta på golvet. Man visar och
låter. Så när manuset är klart har vi ju egentligen redan repat allting.
Vad skulle det innebära om en kvinna ingick i Killinggänget?
– Ingen aning. Jag tror inte hon skulle bli så långvarig. Hon skulle säga tack
och hej. Vi har en massa interna spelregler som är så etablerade och...
genuint manliga. Då menar jag inte hockey-och-bastu-snack. Vi är rätt så
kvinnliga, men med manliga förtecken. Vi pratar mycket känslor. Vi är öppna
och ärliga och rätt så raka och hårda. Produktionsinriktade. Vi umgås
väldigt lite privat. Vi är som Rolling Stones. Jeans och nitbälte är deras
arbetsoverall, sedan är det på med kavajen och åka hem till godset.
Så inga kvinnor i Killinggänget då.
– Det skulle bli konstigt med en tjej och fem killar. Om hon inte var chef, då
skulle det funka! Då kan man gå hem och säga "jävla
subba till major, den där Greta Lövkvist", och så ha den
distansen där som en säkerhetsventil.
Något måste det ju vara som gör att humor, tydligen, förväntas i första
hand från män. Vad?
– Jag är så trött på hela den där genusdebatten. Trött så man kräks. Varför är
det män som måste befrukta och kvinnan som måste ha ägg när ett barn ska bli
till? Därför att det finns en tanke med det. Det finns nedärvda saker som
inte bara gäller befruktning och könsroller. Tänk simultanförmåga! Bara en
sån sak: Om kvinnor är bättre på något, då ifrågasätts inte det. Tänk på hur
länge jorden har funnits. Så här, en meter säger vi på en skala. Då har
människan funnits mindre än en centimeter. Vi har ju just börjat. Så det är
kanske inte så jättekonstigt att...
...vissa saker hänger med?
– Just det. Och det kan vara en så enkel sak som att kvinnor ofta inte är lika
roliga. De har inte behövt använda humor för att hävda sig, humor som vapen,
tuppfäktning, fåfänga... Sådana saker. Män har tränat och tävlat längre.
Därför är män fortfarande ofta roligare. Tyvärr. Men det händer grejer. Mia
och Klara till exempel är ju både bra och fantastiskt roliga.
***
Ok, ska vi prata lite om "Killinggänget på Dramaten".
Ni spelar där nu, och alla tycks djupt oeniga om det är bra eller inte. Vad
tycker du?
– Vi har aldrig velat göra en "I manegen med Glenn Killing 16"
eller "Åtta nyanser av brunt". Och det är jobbigt för
publiken att aldrig känna sig trygg. Mia och Klara gör en säsong till, okej,
vi vet vad vi får. I vårt fall är det svårt att värdera vad vi gör, eftersom
egenvärdet för oss är förnyelsen.
Men hur mår du med det då? Om jag frågar så?
– Det är alltid kul att gå dit. På fredagen kan det vara helt fantastiskt. Man
visslar på vägen hem. På lördagen kommer publiken som tältade för att få
biljett, gamla fans som vill se Percy Nilegård skälla ut Lasse Kongo igen.
De blir jättebesvikna. Och då mår man inget vidare.
Hur blir du bättre?
– Genom att aldrig vara nöjd. Alltid rannsaka. Jag kan vara nöjd med små
delar. En mening här, en pausering där. Men hela sketchen, hela pjäsen, är
jag aldrig riktigt nöjd med. Idrottsreferensen är rätt bra: Jag minns en
gång när Sovjet förnedrade Sverige i ishockey. Krutov hade satt in 9-1 eller
så, men fick ändå skäll när han satte sig i båset efteråt. För han hade
tagit för stora risker på vägen.
Skandal.
– Skandal! De var ju militärer. De arbetade med riskminimering.
"Björn Gustafsson har kommit. Du är komikens VHS. Vi har bytt."
Så sa David Batra om dig när du blev roastad på Berns i Kanal 5. Hur
funderar du kring risken att bli utsliten?
– Efter Hotelliggaren, en fars som vi spelade i 380 föreställningar, var jag
helt slut. Jag kommer inte kunna igen, sa jag, det finns inga fler bra
pjäser. Jag har inga idéer. Bosse Hermansson, regissören, klappade mig
faderligt på huvudet. "Det tar två-tre dagar, en vecka, sen är du
i gång igen." Och det har han rätt i. Cellerna byts ut i
människan, hela tiden. Man blir ju bokstavligt talat en ny människa lite då
och då.
Hur är det att roastas då?
– Förutsättningen är att publik och tittare känner att det här inte är en
person som ligger ner, karriärmässigt eller privat. Som tål det, och som ska
tåla det. De som roastar är närstående som känner gränserna. Så det var kul.
Glenn Hysén sa att det var något av det roligaste han har varit
med om, att bli roastad. Honom tror jag på, men ingen annan.
– Jo, men jag måste säga att jag hade roligare än jag trodde.
Efteråt fick du mankramar, såg jag, en omfamning som avslutas med två
dunkar i ryggen. Alla gjorde det på dig.
– Ja, det är en viktig markering. Det betyder "jag vill inte
ligga med dig".
En hetero-signal alltså.
– Ja. När jag fick en guldbagge, precis när de läste upp mitt namn, så fick
jag en jättehård snyting i nacken. Pang! Stenhårt alltså, jag blev nästan
groggy. Jag trodde någon hade kastat något på mig. Men sen förstod jag att
det var Henrik Schyffert som hade slagit till mig. Det var Henriks sätt att
säga grattis. Det var den mest heterosexuella gest jag någonsin har upplevt.