Den som vill lägga om kurs gör klokt i att smida medan minnet av den senaste krisen ännu är levande, det är då lärdomar kan leda till en ny och bättre tingens ordning. Så var det i slutet av andra världskriget när Internationella valutafonden bildades: den finansiella härdsmältan på Wall Street 1929 och den fruktansvärda världsdepression som följde i dess spår gjorde att kloka ekonomer som Keynes ville dra en linje mellan handel med varor och handel med pengar: den finansiella sektorn ska tjäna den verkliga ekonomin, men om det blir tvärtom – om vi tvingas leva i ett kasino, som Keynes träffande sade – kommer spekulation att gå ut över sysselsättning och utveckling.
För att stävja spekulationen och kontrollera kasinot hade Keynes redan 1936 föreslagit att handel med värdepapper borde beskattas, ett förslag som vi idag känner som en Tobinskatt: med en liten avgift på spekulation kommer kasinots hjul att snurra lite långsammare, samtidigt ökar utrymmet för vettig politik. Någon finansskatt blev inte av när Valutafonden bildades, men man gjorde ändå en skillnad mellan handel med varor och med pengar: varorna skulle flöda fritt, ju mer länder handlade med varandra desto bättre. Men valutahandel fick man gärna reglera och begränsa, det var inte bara Keynes som lärt sig av mellankrigstiden.
Även Detlev Schlichter vill smida medan järnet är varmt och i ”Papperspengarnas kollaps” driver han tesen att det är staternas och bankernas möjlighet att skapa pengar som är den ruttna grundbult som får världsekonomin på fall. I stället vill han tillbaka till guldmyntfoten: varje krona ska motsvara en viss vikt i guld, inflationen kommer att försvinna liksom statens möjlighet att påverka ekonomin. Kvar blir, med Schlichters ord, en fri marknad vars välståndsalstrande krafter ges fritt spelrum.
Schlichter, som jobbat som finanshaj i nitton år bland annat på Wall Street, ställer staten och bankerna mot en idealiserad marknad, han vill endast se det öppna, frivilliga och spontana utbytet mellan medlemmarna av den affärsidkande allmänheten, som han säger, inga statliga diktat. Det låter som en mycket tidig kapitalistisk dröm, och det är ingen tillfällighet att Schlichters förebilder är de nyliberala idolekonomerna von Mises och von Hayek i den så kallade österrikiska skolan, mest känd för att motarbeta socialdemokraters, för att inte tala om socialisters, vilja att styra marknadsekonomin.
Schlichter är trogen den traditionen, han vill inte att staten ska gripa in när krisen slår till, han uttrycker det något kryptiskt som att ”deflationsprocesserna måste ges fritt spelrum” men innebörden är ändå klar: låt marknaden slå ut det som måste slås ut, staten ska inte försöka rädda vare sig banker eller människor.
Det är cyniskt när det gäller människor, och det är fel när det gäller banker: staten kan inte låta bli att hålla finanssektorn under armarna, den är helt enkelt för viktig för att tillåtas krascha. Slutsatsen av detta är dock inte att låta guldet ta över och ta bort all statlig politik, som Schlichter vill, utan att reglera bankerna och den finansiella sektorn.
Schlichter tror dessutom att guld är en okomplicerad vara att knyta valutorna till, det verkar märkligt nog inte spela någon roll att världens guldproduktion kontrolleras av Kina, USA, Ryssland och Sydafrika, guld är ändå ”opolitiskt”, en ”global vara” som inte ger makt åt någon. Nej, vi kommer ingenstans med Schlichters verklighetsfrämmande drömmar om en perfekt fungerande marknadsekonomi, jag häpnar över den abstrakta bild av marknaden han omfattar. Lär de sig ingenting i den österrikiska skolan om hur den verkliga ekonomin ser ut? Eller om hur farligt det är när balansen mellan politik och marknad rubbas?
Återstår då att fundera över vilka slutsatser vi ska dra av den kris vi ännu befinner oss mitt i. Jag tror inte att det finns mycket klokare råd att lyssna till än Keynes förslag om att skilja pengar och finanssektorn från den verkliga ekonomin, pengar är annorlunda, ett kasino är ingen bra plats för den som vill verka för långsiktighet och stimulera sysselsättning och hållbar utveckling.
Men det finns en lärdom till: det nyliberala genombrottet – tänk Thatcher, Reagan och Feldt – innebar inte bara att allting blev varor – pengar är som smör – utan också att normer och fasta tumregler sattes framför en anpassningsbar och följsam politik: inflationen får inte överstiga x procent, budgetunderskottet inte understiga y procent, statsskulden inte bli mer än z. Det innebar en ordentlig försvagning av politikens makt gentemot marknadens. Resultatet har vi sett i de ständigt återkommande ekonomiska kriserna, och i euroländernas svårigheter att föra en expansiv och pådrivande politik trots att det är uppenbart att det är detta som skulle behövas.
”Eurons kris” säger vi, men borde i stället tala om den kris för politik som EU:s variant av normpolitik, de så kallade konvergenskraven, inneburit. De har bakbundit politikernas händer, och de fick Grekland att ljuga och bluffa sig in i euroområdet. Om något gott kan komma ur den nuvarande krisen så vore det om sådana normer kastades på historiens sophög. Hela föreställningen om att det finns ett och bara ett svar på alla frågor, en och bara en lösning på alla problem – guldmyntfot exempelvis – en norm giltig för alla tider är den verkliga orsaken till eurons kris. Det skulle nog Keynes ha hållit med om.
illustration: susanne Calogero