I filmen "Cockpit", som har premiär idag, spelar Jonas Karlsson den arbetslöse piloten Valle som får jobb som piloten Maria när ett flygbolag ska stärka sin jämställdhetsimage. Han ansluter sig till en gammal skådespelartradition. Redan de gamla grekerna lät manliga skådespelare sköta bärande kvinnoroller. På William Shakespeares tid var det en nödvändighet eftersom kvinnor på scen var förbjudet i många länder.
Den ganska milde och försynte Valle lever ett materiellt gott liv. När han förlorar jobbet sticker den osympatiska hustrun med deras blinde son. Valle flyttar hem till sin barndoms lägenhet där systern har ett feministiskt kollektiv. Mot ekonomisk ersättning och en tidningsprenumeration tar han över hennes identitet. Han blir inte bara Maria utan en helt annan människa.
– När Valle klär ut sig och tar den här rollen så blir han förlöst. Han kommer loss och blir mycket tuffare och fränare som Maria och han blir mer och mer förtjust i att vara kvinna. Från början styrs han av att han måste ha ett jobb. Till slut vill han inte ta av sig klänningen, säger Jonas Karlsson.
Han menar att det handlar mycket om frihet, inte att klä ut sig, men att få vara någon annan.
– Det kan jag relatera till själv som skådespelare. Jag känner mig aldrig så fri som när jag spelar en roll.
Är det filmens budskap?
– Det vet jag inte om jag vill säga. "Cockpit" är en komedi, den ska vara rolig. Jag förväntar mig inte att någon ska tro att jag är kvinna på riktigt.
Skrattade högt gjorde Jonas Karlsson redan när han läste manus. Att de skulle lyckas med filmen var definitivt inte självklart. Utmaningen var att göra historien trovärdig och inte hamna i buskisträsket.
– Även om det är helknäppt måste det vara rimligt i världen som vi har skapat. Så många knasiga grejer händer. Dels det här med att klä ut sig till kvinna, att Valle inte blir igenkänd av sin egen mamma, kärlekshistorien, en flygkrasch, folk dör. Det är högt och lågt hela vägen. Historien blir roligast om den är, i alla fall någorlunda, trovärdig. För det mesta tycker jag att det fungerar.
Till detta kan man lägga en ihjälklämd hund (Magnus), ett knarrigt justitieråd (Måns Westfelt) och en mansgris i kubik spelad av Mårten Klingberg, tillika filmens regissör.
Bland dessa skruvade karaktärer och karikatyrer finns två allvarligare stråk. Kärlekshistorien mellan piloten Maria och den kvinnliga kollegan Cecilia (Marie Robertson) och Valles ömsinta relation till sonen Linus (David Bonté Atterberg).
– De blir kära oavsett kön. När man ska göra sådana scener ska det till kemi. Könet spelar mindre roll. Laddningen är det viktigaste. David som är blind på riktigt var helt fantastisk att jobba med, så självklar. Att hitta bra barnskådespelare är inte lätt.
Jonas Karlsson är även författare och tycker att han kan hitta vissa likheter mellan filmarbete och novellskrivande.
– I förberedelsefasen finns det faktiskt saker som påminner om varandra eftersom det handlar så mycket om att forma karaktärer.
Och kvotering?
– Jag kan inte säga att jag har en färdig åsikt i den frågan. Jag är för ett jämställt samhälle men tycker inte att kön ska avgöra.