NELSON FREIRE, PIANO. Nu är sommarsäsongen i Tivolis konsertsal åter i full gång. Konsertutbudet är samlat under rubriken Tivoli festival, något som känns synnerligen passande med tanke på den lysande räcka internationella artister som presenteras.
Den brasilianske pianisten Nelson Freires solorecital på torsdagskvällen bjöd på ett blandat program på temat Liszt 200 år, men minst lika mycket stod förra årets jubilar Robert Schumann i fokus.
Schumanns Arabesk fick en nästan impressionistisk öppning och pianisten tillät sig att fullt följa med ut i musikens drömlika avsnitt. Om Arabesken är Schumann i koncentrerad form visar Fantasin i C-dur på tonsättarens mer expansiva sida. Av verkets nästan oöverstigliga tekniska svårigheter märktes inget och Freire tog publiken med sig på en säker resa genom Schumans märkliga romantiska landskap. Här fanns plats både för Schumanns intima, hemliga sång men också för den latenta orkestrala klangen, som Freire lät blomma ut i full prakt.
Prokofjevs Visions fugitives är lättflyktiga aforismer, en musik vars helhet uppstår ur en mosaik av fragment. Här möter man inte den Prokofjev som i sina stora sonater kräver stålfingrar, utan delikata och ofta skira klanger dominerar, något som passade Freire väl. Samma sak, även om stilen är annorlunda, i Granados Flickan och näktergalen ur samlingen Goyescas. Freire lyfte känsligt fram tonmålningens Goya-inspirerade färger.
De valda Liszt-verken belyste olika sidor av hans skapande. Här fanns det virtuosa i Waldesrauschen, det folkloristiska i en Ungersk rapsodi, det tonalt experimentella i Valse oubliée och det innovativa formbygget i Ballad nr 2. Genomgående präglades Freires förhållningssätt av en mjuk klang och klarhet och aldrig fördunklades ens de mest virtuosa utbrott och kaskader.
Publikens stora uppskattning besvarades med ett generöst knippe extranummer.