Konsten att tro på konsten

Jean Dubuffet (1901 – 1985) var en av dem som omdefinierade konsten, då han sökte sig bort från det akademiska och knäsatta på jakt efter ursprunglighet. Han myntade begreppet l´art brut. Denna råa, oskolade konst fann han hos barn, olika särlingar och i grändernas klotter. Det satte spår i hans verk, som blev direkt som i barnteckningar och maniskt som hos den med brinnande övertygelse.

Det är en tillfällighet, som liknar en tanke, att Landskrona museum samtidigt har en fascinerande utställning med olika broderier. Här finns utsökta exempel på just den sortens urbilder, som Dubuffet föredrog. Till exempel den dödsdömda giftmörderskan Mätta Focks nådeansökan från 1805, som broderades med svart silketråd på hopsydda små tyglappar; skakande direkt med hemmagjord orto­grafi och vackert vädjande piktur, men förgäves, hon avrättades 1810. Eller den inspärrade mentalpatienten Jacquette Stiernstedts oändliga hålbroderi, som sträcker sig skimrande i ett böljande tyglandskap som en evig längtan. Det är oerhört starkt och direktverkande på samma vis som Dubuffets krängande värld.

och ännu mer de tredimensionella verken på Skissernas museum påminner om platserna, där han sökte och fann konstdriften hos människorna. Paris pissoarer var givande. Och i musei­salarna slog det mig gång på gång, att han i jakten på livskänslans visuella grund måste ha upplevt en eggande omslutenhet i de fulltecknade toarummen; en känsla han ville återskapa och renodla i sina arkitektoniska skulpturrum.

I mitten av 60-talet växlade han in på arkitektur, eller snarare ett slags omslutande skulpturala tankar. Grunden var som förut klotter, gärna hans eget tankspridda, som han lät växa vidare till gestalter och organiska former.

vackra exempel på Dubuffets originella arkitektoniska fantasi.

Mäktigast är nog den väldiga modellen till det monumentala Closerie Falbala. En böljande gård med svajande murar kring en oregelbunden villa mitt i ett vackert landskap. Dekorerat, eller snarare vackert nerklottrat, i svarta slingor på vitt.

Det är ett egenartat konstverk som bryter alla konventioner kring hus, tomt och trädgård. Ett stycke urkonst som tränger sig på mitt i vår hårt styrda civilisation.

Allvaret i Dubuffets verksamhet gick i dagen under den process som pågick under 70-talet mellan honom och Renault. Bilfirman hade beställt ett omfattande verk för en öppen plats, men planerna stoppades av en nytillträdd, ovillig direktör. Efter ett par års märkliga turer vann konstnären. Verket skulle genomföras, men då drog han stolt tillbaka det. Konst­en fick rätt, det var viktigt, men lika viktigt var, att den var välkommen!

uppleva en så här intensiv tro på konsten som idealistisk. Andra krafter är bara alltför starka. Kanske just därför är det viktigt att vi blir påminda om en kaxigare kultursyn. Då Skissernas museum­ låtit Dubuffets väldiga modeller bre ut sig i sal efter sal har de också skapat rum för en konstsyn som är några nummer större än vad som är vanligt idag.

Det är stort. Aldrig har Skissernas museum haft en så omfattande utställning. Än en gång står vi ansikte mot ansikte med en bildvärld som hävdat sig mot omvärlden. Nyss var det Poul Gernes nu är det Jean Dubuffet.

Jean Dubuffet (1901 – 1985) var en av dem som omdefinierade konsten, då han sökte sig bort från det akademiska och knäsatta på jakt efter ursprunglighet. Han myntade begreppet l´art brut. Denna råa, oskolade konst fann han hos barn, olika särlingar och i grändernas klotter. Det satte spår i hans verk, som blev direkt som i barnteckningar och maniskt som hos den med brinnande övertygelse.

Det är en tillfällighet, som liknar en tanke, att Landskrona museum samtidigt har en fascinerande utställning med olika broderier. Här finns utsökta exempel på just den sortens urbilder, som Dubuffet föredrog. Till exempel den dödsdömda giftmörderskan Mätta Focks nådeansökan från 1805, som broderades med svart silketråd på hopsydda små tyglappar; skakande direkt med hemmagjord orto­grafi och vackert vädjande piktur, men förgäves, hon avrättades 1810. Eller den inspärrade mentalpatienten Jacquette Stiernstedts oändliga hålbroderi, som sträcker sig skimrande i ett böljande tyglandskap som en evig längtan. Det är oerhört starkt och direktverkande på samma vis som Dubuffets krängande värld.

Dubuffets målningar och ännu mer de tredimensionella verken på Skissernas museum påminner om platserna, där han sökte och fann konstdriften hos människorna. Paris pissoarer var givande. Och i musei­salarna slog det mig gång på gång, att han i jakten på livskänslans visuella grund måste ha upplevt en eggande omslutenhet i de fulltecknade toarummen; en känsla han ville återskapa och renodla i sina arkitektoniska skulpturrum.

I mitten av 60-talet växlade han in på arkitektur, eller snarare ett slags omslutande skulpturala tankar. Grunden var som förut klotter, gärna hans eget tankspridda, som han lät växa vidare till gestalter och organiska former.

På Skissernas visas vackra exempel på Dubuffets originella arkitektoniska fantasi.

Mäktigast är nog den väldiga modellen till det monumentala Closerie Falbala. En böljande gård med svajande murar kring en oregelbunden villa mitt i ett vackert landskap. Dekorerat, eller snarare vackert nerklottrat, i svarta slingor på vitt.

Det är ett egenartat konstverk som bryter alla konventioner kring hus, tomt och trädgård. Ett stycke urkonst som tränger sig på mitt i vår hårt styrda civilisation.

Allvaret i Dubuffets verksamhet gick i dagen under den process som pågick under 70-talet mellan honom och Renault. Bilfirman hade beställt ett omfattande verk för en öppen plats, men planerna stoppades av en nytillträdd, ovillig direktör. Efter ett par års märkliga turer vann konstnären. Verket skulle genomföras, men då drog han stolt tillbaka det. Konst­en fick rätt, det var viktigt, men lika viktigt var, att den var välkommen!

Det är lätt att i dag uppleva en så här intensiv tro på konsten som idealistisk. Andra krafter är bara alltför starka. Kanske just därför är det viktigt att vi blir påminda om en kaxigare kultursyn. Då Skissernas museum­ låtit Dubuffets väldiga modeller bre ut sig i sal efter sal har de också skapat rum för en konstsyn som är några nummer större än vad som är vanligt idag.

Thomas Millroth
författare och konstkritiker