Men Matisse tystar snabbt kritikern i mig. För precis som i den föregående utställningen med Hammershøi visar Statens Museum for Kunst hur man återbrukar sönderältade mästare.
Matisse får möta Matisse. Samma motiv målat vid olika tidpunkter ställs mot varandra. Det låter enkelt, men i skillnaderna framträder konstnärens blick.
Ett exempel: De viktiga åren 1917–18 målade han tre interiörer från Hôtel Beau-Rivage på Rivieran. Först strömmar ljuset in genom fönstret likt en vind från havet, och färgerna smakar friskt. Men rummets svarta gardinhållare är inte bara fäste för de fläktande draperierna, den blir koloristisk tryckaccent över själva ljuset. Matisse såg det, och i nästa målning, den berömda "Interiör med violin", lät han svärtan fylla rummet. Ljusinsläppet reducerades till ett par reflexer. Och trots att ljuset är målat i svart är lyskraften i rummet bländande.
Det verkar så enkelt. Som en jazzimprovisation.
Den tålmodiga vägen till den skenbara lättheten kan besökaren följa i unika fotoserier, där varje stadium i en målnings tillkomst har dokumenterats. På utställningen visas dessa nästan filmiska sekvenser på samma vis som Matisse själv gjorde, när de ställdes ut 1945. Än en gång ser jag med konstnärens blick. De svartvita fotona visar hur medvetet dekorativt han arbetade med formerna.
Matisse samlade på broderier och tyger. Kläder, möbler, tapeter, växter i rytmiska former gör målningarna till andra rum än de traditionellt mätbara. Hans konstnärliga vilja hänger inte ihop med någon natursanning. Ändå är naturen där, som något han värms av, fylld av rörelser. Som då människor förvandlade till kroppar lustfyllt fogar in sig i mönsterprakten.
Mest är det kvinnor. Visst är de orientaliska odaliskerna och konstnärsmodellerna formade av en manlig blick. Plats för mycket hud och undanglidande kläder. Den gamla vanliga visan, alltså? Nej, målningarna säger emot. Kvinnorna lyfter blicken, ser ut mot betraktaren med en självklarhet, som befriar dem ur vilken patriarkal trångsynthet som helst.
Nu är ju inte psykologi Matisses ämne. Rum, föremål, kroppar, ansikten bildar en topografi han utforskar. Porträtten är på samma gång skarpa och arketypiska. Lite så som Andy Warhol senare skulle briljera.
Lättheten hos Matisse har tvingat generationer av konststuderande att förstå, att det inte är så enkelt som det syns. Hur ska jag beskriva den? Kanske med en musikalisk liknelse, där han påminner om en jazzmusiker, som spelar ännu ett solo i någon gammal standardlåt. Av melodin finns inte ett spår, ändå märks den tydligt.
På utställningen visas mer sällan sedda variationer bredvid berömda praktverk. Konstmuseer och privatsamlare från USA, Schweiz, Frankrike, Ryssland har bidragit, och inte minst Statens Museum for Kunst själv, som ju äger betydande verk. Målningarna tänds av dessa oväntade möten. Lägg till detta de unika fotografierna och Matisse lättar från konsthistorien. Än en gång visas hur då kan bli nu. Det är fantastiskt.