Årsutställning, t o m 27.5.
Eleverna från konsthögskolan – gamla och nya – syns i regionen. En del har talat om otillständig dominans. Dem svarar jag, att det har att göra med den höga kvaliteten.
Det är brett och brokigt. Pockande samtid och enskilda val varvas.
Tydliga förändringar syns över åren. Måleriet har glidit bort från den fotografiska realismen till ett mer romantiskt anslag. Ibland liknar det 1970- och 80-talets dova bilder. Det är ganska skönt att de vänder på färgformen före overheadprojektorn. Madeleine Åstrand och Daniel Peder Askeland står för några mäktigt romantiska formuleringar. Medan Zardasht Faraj skapar eggande konkreta relationer till geometri och arkitektoniskt rum.
Skolans murar kastar förstås en skugga. Angelica Falkeling har tagit sig ut på Stortorget, där hon får stå och skrika ohörd och ensam. Videon antyder desperat att allt kvittar, alla val verkar lika. Det är klaustrofobiskt.
Elevernas arbetsplats återkommer gång på gång. Som vitt renskalat rum. Eller grått stelmålat, som om konstnären intensivt ville loss. Det rör positioner, låsningar, öppningar. Och drömmar. Det är nog ingen tillfällighet att olika versioner av heminredning återkommer. Ingrid Furre har inte skapat ett drömkök, men det går ändå att kura ihop sig i det. Bror Sander Berg Störseth förvandlar inredningsdetaljer till excentriska prylar, typ perpetuum mobile. Tiril Hasselknippe har rest en mäktig omtolkning av en soffa.
Många elevateljéer har blivit visuella kompostkvarnar, där skolmiljön trycks ner. Ackompanjerade av de många ljudverken. Plötsligt dånar en låda med en stursk fjäder som en industridammsugare och stör det finstilta. Yxhugg ekar som en klocka, när Helena Olsson finner ut vad man kan göra med träd; äta, ta på …
Pulsen på elevutställningen är otålig, arytmisk, som den ska.
Att många av de här eleverna kommer sätta spår i konstlivet är uppenbart. Problemet är inte deras eventuella dominans. Bra konst har aldrig varit problem, det gäller snarare för staden att göra allt för att ge den rum.