Riksdagens ”piratmoderater” har förvisso inte haft mycket att säga om hur
digitaliseringen påverkar livsvillkoren för kreatörer. Så långt kan jag dela
Andreas Ekströms frustration över upphovsrättsdebatten (läs länken till
höger). Vad jag inte håller med om är hans påbud om vad som borde vara
huvudfrågan: ”Hur ska professionella upphovsmän få betalt?”
Missförstå mig inte. Ett levande kulturliv förutsätter att pengar flyter
tillbaka till dem som ägnar sin tid åt att skapa musik, teater, videokonst,
seriealbum... Att däremot klumpa samman dessa människor i kollektivet
”upphovsmän” leder in i ett bedrägligt cirkelresonemang. Upphovsmannaskap är
en juridisk kategori. Långt ifrån alla kulturella verksamheter går ut på att
frambringa ”verk” i upphovsrättslagens mening. Svepande diskussioner om
”upphovsmännens” försörjning saboterar förståelsen för kulturlivets
komplexitet.
Filmindustrin gapar alltid högst. Av de 27 personer som i torsdagens
Expressen påstod sig företräda ”det kreativa Sverige” var över hälften
filmproducenter eller regissörer som hade mage att tala i namn av hela
Sveriges mångtusenhövdade musikliv.
Bland musiklivets aktörer finns förvisso de som helhjärtat ställer upp på
antipirataktivismen. Typiskt sett artister vars gulddagar inträffade på
åttiotalet. Å andra sidan finns det en myllrande mångfald av nya
musikkulturer som odlar en bejakande attityd till fildelningen. Allra mest
välformulerade är indieskivbolaget Hybris, med bland andra Grammisvinnande
Familjen. En etablerad mittfåra står mot ett myller av nya kulturyttringar,
som många gånger förr.
Föreställningen om att den som en gång försörjt sig på kultur automatiskt
ska ha rätt att göra det livet ut är underlig och bäddar för stagnation.
Kombinerad med idén om att just upphovsrätten ska trolla fram deras lön kan
den få farliga politiska konsekvenser, långt utanför det snävt
kulturpolitiska området.
Till skillnad från Andreas Ekström menar jag att kulturen bör vara befolkad
av ”glada amatörer”. Inte enbart. Men minns att amatörer – ordet kommer från
latinets ”älskare” – alltid spelat en vital roll, inte minst inom musiken.
Upphovsrättskritiker påpekar stillsamt att sådant som inte kan reproduceras
– den direkta upplevelsen här och nu – är en pålitligare inkomstkälla. Detta
stöds av statistiken på hur konserter och festivaler nu drar in allt mer
pengar, i hälsosam symbios med den digitala spridningen.
Jag påstår inte att detta kan lösa filmindustrins specifika dilemma. Men
tyvärr – det finns ingen kulturens magiska universalformel, och har aldrig
funnits.
RASMUS FLEISCHER
doktorand i historia och medgrundare till Piratbyrån, sporadiskt verksam som
musiker