December är här och de flesta drömmer nog om samma sak nu – ett avbrott i mörkret och en välbehövlig paus efter hösten för att ha roligt med nära och kära. Bland de små har förväntningarna och nedräkningen satt igång och det märks på önskelistor, luciaträning och adventskalendrar med plastgubbar och godis och på radio och i tv. Bland oss större handlar det väl också om nedräkning och förväntningar, men här blir det ofta ovälkommet långa ”att göra-listor”, planering och ett stressat spring i affärer.
S
VT
:s
julkalender 201
1 heter ”Tjuvarnas jul”. Jag som ägnat hösten åt att prata om nyfattigdom och hemlösa tonåringar, åkt tåg kors och tvärs i Sverige suckande över privatiseringskaoset och följt Caremas vanvård av gamla gör en egen tolkning av namnet, ”Tjuvarnas jul”.
Men på SVT handlar det om en klassisk julsaga i Charles Dickens anda som är tryggt förlagd till början av det förra seklet, och lika bra är väl det. Om man började titta igår vet man att vi följer Madame Bofvén (Siv Carlsson), den ökända tjuvligan Klappsnapparna och Kurre (Gustaf Hammarsten) som är uppvuxen i ligan men stans klantigaste ficktjuv.
I gårdagens avsni
tt fick Kurre besök av Charlie (Tea Stjärne) som är hans okända dotter och nu hopar sig frågorna: Kommer han att kunna ta hand om flickan? Hur är det att växa upp hos ett gäng banditer? Och kommer tjuvarna att kunna stjäla allt de vill från affärerna?
Förra året åkte
jag och familjen bor
t över jul. Barnen (sju och nio år) accepterade att missa lucia, skolavslutning och julafton, de fick klappar i förväg och vi trodde verkligen att vi hade tänkt på allt.
”Men VI då?!” sa de ändå snopet när de förstod att den tjugofjärde närmade sig. ”Vad ska VI ge till ER?” ”Vi behöver ingenting” sa vi avvärjande och hänvisade till att julklappsutdelningen redan hade varit. ”Men VI vill också ge!” sa barnen envist. Det var överraskande viktigt.
”Barnens högtid”
säger vi om julen, men kanske tror vi oss veta saker om deras förväntningar som inte alltid stämmer?
Kanske skulle vår stress och våra långa ”att göra-listor” se annorlunda ut om vi skrev dem ihop? Vi menar kärlek, glädje och omsorg med våra julklappar och förberedelser, men stämningen på stan nu i december brukar vittna om helt andra saker.
Vill vi ha det såhär? Kan vi inte göra på andra sätt? Charles Dickens anda i all ära och kampen mellan rika/fattiga eller fattiga/rika, men drömmer vi inte om en jul i gemenskap, en jul utan kamp?