Jag tror det är bra att ha både koll och respekt. För lite äldre
barn är ju digitala miljöer nästintill som verkliga, fysiska platser,
betydelsefulla för deras utveckling och sociala samspel på samma sätt som
fritidsgårdarna var för oss en gång i tiden.
En väldigt omtyckt mötesplats de senaste åren har varit
Kamratpostens sajt KP-webben. Drygt 13 000 aktiva medlemmar har varit med
och inrättat den virtuella fritidsgården med sociala nätverk, vänner,
intressen och en community med 40 000 inlägg (!) i veckan från barn. När
Medierådet (www.medieradet.se) undersökte säkerheten på barnsajter hamnade
KP-webben dessutom i absoluta topp.
Men i december förra året meddelade Bonnier Tidskrifter, ägaren, att man
tänkte stänga ned communityn. ”Jag tror inte man insåg när KP-webbens
community startades hur mycket problem som finns där ute. Vi blottlade något
viktigt som vi nu har svårt att hantera”, sa Kamratpostens chefredaktör
Lukas Björkman i en intervju (DN 23.12.2011) och kollegan Åsa Rydgren
vittnade om samma sak: ”Vilka självmordsbrev är äkta och vilka är vanlig
tonårsdramatik? Det här borde någon annan hjälpa till med, vi är
journalister, inte socionomer.”
Man vill lägga ned sajten för att behovet från våra barn är så
stort. Logiken är minst sagt politisk – och det fattade kanske barnen också,
för beskedet möttes av förtvivlan och vilda protester från tusentals av dem.
De skrev på listor och skickade mejl både till Lukas Björkman och till
Fredrik Reinfeldt. Jag menar, hade inte de verkliga fritidsgårdarna – där
det faktiskt fanns både fältassistenter och annan utbildad personal – lagts
ner en gång i tiden, då skulle ju inte nedläggningen av KP-webben vara så
hotfull.
Proteststormen räddade sajten tillfälligt, KP-webben hålls öppen fram till den
1 april i år, men ingen ny aktör har ännu klivit in och lovat att ta över.
Hallå Bonnier, hur dyrt kan det vara? Eller Reinfeldt kom igen nu, det här
är en riktigt billig fritidsgård i sammanhanget!
Det är oroande för både samhället och, i
förlängningen, demokratin, tycker jag, om den här tidsfristen rinner ut. Hur
går det för barnen om KP-webben stänger? Var ska de träffas, få stöd och öva
sig i att göra sina röster hörda? Klart att det finns andra virtuella
fritidsgårdar på nätet där de kan ses – men trygga sådana?
Jag tror att det är klokt att behandla de här protesterna med största respekt
och allvar.