Men så inser man att kulturens kraft kan överträffa allt. Med hjälp av den kan man ta sig in i och ut ur världar, man kan nå högre och djupare och längre in än man nånsin varit förut.
Den filmade delen av Jonas Gardells stora projekt ”Torka aldrig tårar utan handskar” har nu avslutats i SVT och den har just den kraften. Tre timslånga avsnitt, en trestegsraket från stormande förälskelse till värsta tänkbara död, och inte bara det – förnekelsen och mörkläggandet i samband med och långt efter döden.
Det som inga politiker eller myndigheter lyckats med gör nu Jonas Gardell – bjuder in till ett kollektivt och öppet sörjande, och kanske i förlängningen en försoning.
Det är slående hur väl han har regisserat sin egen roll i lanseringen av boken och serien – ett antal kärnfulla citat återkommer gång på gång, nöts in, i intervjuerna och han brukar varna för att han kommer att börja gråta, och så gör han det, på ungefär samma ställe varje gång.
Ändå känns det alltigenom äkta, och det är så tydligt, det patos som Gardell drivs av.
Att belysa det trauma som många upplevde i samband med att hiv- viruset började spridas i Sverige på 1980-talet var i princip ogjort. Alla drabbade har fortfarande sår efter vad de tvingades igenom. Mycket har bara sopats under mattan i takt med att bromsmedicinerna blivit bättre.
Allt detta känns naturligtvis extra mycket när det är en författare man redan älskar som är avsändaren. Jonas Gardells romaner har alltid gått rakt in i hjärtat på mig och hans publik är stor och trogen. Det är därför extra viktigt att det är just han som synliggör denna blytunga sak – han var där, han har förstahandsuppgifterna och han är ett dramaturgiskt geni.
När jag skriver detta har jag just sett sista avsnittet av serien och det var en pärs att ta sig igenom. De komiska poängerna fanns kvar, främst genom Paul (Simon J Berger), men tragiken hade övertaget. Nästan alla dog, samtliga inblandade led extremt mycket.
Det är en kamp och alla förlorar. Inte enbart de som dör utan pojkvänner och kompisar som, om de överhuvudtaget är välkomna på begravningarna, tvingas sitta vid begravningskaffet och höra hur föräldrar låtsas att det var cancern som tog deras söner. Även föräldrarna som fortsätter leva sina liv i lögn tills de själva dör är stora förlorare.
Tv-serien är nerkokt på så vis att människorna reduceras till sin sexualitet, det är den identitet de har. Det blir inte endimensionellt för det – snarare slår det hårdare.
Slutet är magnifikt. Björn Kjellmans entré i bild är perfekt, hans tolkning av Benjamin i nutid toppar detta redan magnifika drama till höjder i nivå med de allra bästa svenska dramerna, som Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”.