Det finns vissa debatter där det är extremt svårt att tala med en nyanserad
röst. Israel-Palestina-konflikten är en sådan. Hur försiktigt man än uttalar
sig tolkas det som ett helhjärtat stöd för ”den andra sidan” – den felaktiga
sidan. Å ena sidan sympatiserar jag med kritiken mot Israels övervåld i
Gaza. Å andra sidan begriper jag den rädsla många judar känner i vårt land
inför det judehat som synliggjorts i debatten, ett hat som diskuteras i nya
numret av Judisk Krönika i ett Malmöperspektiv.
Å ena sidan är det angeläget att belysa hur antisemitism manifesterats
framförallt bland araber i Malmö. Å andra sidan är det lika angeläget att
förstå varför antisemitism vinner sympatier inom just denna grupp. Varför
jämför de Förintelsen med kriget i Gaza? Jämförelsen avvisas – på goda
grunder – av Judisk Krönika, men tidskriften lämnar inte mycket utrymme för
analys kring varför jämförelsen vinner trovärdighet i den arabiska gruppen.
”Judehat” som enda orsak är en för enkel förklaringsmodell.
Å ena sidan är inte all kritik mot islam uttryck för islamofobi eller hat mot
muslimer. Å andra sidan är inte all kritik av Israel uttryck för
antisemitism eller hat mot judar. Vi borde hitta ett språkbruk som gör det
möjligt för oss att kritisera ideologier, våld och maktutövning, utan att
för den skull likställa kritiken med rasism eller hat mot en folkgrupp.
Denna diskursiva problematik genomsyrar all debatt i konflikten.
På båda sidor finns hatet mot ”den Andre” – vare sig det är araben eller juden
– och radikal, våldsbejakande religiös fundamentalism. Konflikten landar här
och nu, i Malmö, och ger avtryck. En nyanserad debatt där båda sidors
perspektiv blir synliga är en svår balansakt. Judisk Krönika uppmärksammar
den ena sidans perspektiv, som uppmanar till handling mot ”kalla vindar över
Malmö” – titeln på en av numrets läsvärda artiklar.
Pernilla Ouis, biträdande lektor och forskare på Malmö högskola