Den ståndaktige chefredaktören

Tøger Seidenfaden svarade snabbt när vi bad honom om en intervju.

”Tack för det vänliga mejlet”, skrev han. ”Dessvärre startar min medicinska behandling, som ger hög feber, i kväll igen … Om ni vill tala med mig så får det faktiskt bli nu – jag är hemma.”

Han hade just fått en spruta interferon, ett preparat som stärker immunförsvaret och ger samma symptom som en mycket tung influensa. Det är den andra omgången i en intensiv behandling mot det maligna melanom som drabbade Seidenfaden för drygt sex år sedan och nu har kommit tillbaka. Dagen före intervjun meddelade Politiken att chefredaktören tagit minst sju veckors sjukledigt.

Måndag eftermiddag klockan 15.45 träffas vi i villan vid Bernstorffsparken i Gentofte.

– Vi har antagligen en timme eller två på oss innan jag får kallsvettningar och hög feber, säger han och ler en smula vid tanken på den tidsinställda intervjun. Den första behandlingen fick honom att må mycket dåligt.

– Om jag börjar uppföra mig underligt så är det alltså det som är orsaken.

Vi diskuterar naturligtvis hans häftigt kritiserade förlikning med den saudiske advokaten Faisal Yamani. Yamani har hotat stämma alla danska tidningar som har publicerat de omstridda Muhammed-karikatyrerna.

Tøger Seidenfaden förklarar att han har haft en omfattande korrespondens med advokaten, och att det viktigaste ur dennes synvinkel var att få ”ett beklagande av att känslor kränkts” när bland andra Politiken 2008 på nytt publicerade Kurt Westergaards teckning i samband med att tecknaren utsatts för mordhot.

– Det gav Politiken en möjlighet att praktisera det vi hela tiden predikat, säger Tøger Seidenfaden. Att en dialog hade fungerat i Muhammedhistorien.

Han talar högt och i långa, välavvägda meningar.

– Det handlar här om en regelrätt ursäkt för de oavsiktliga konsekvenserna av vår handling. Ett erkännande av de muslimska känslorna. Det är snyggt och rätt.

– Uppgörelsen, säger han flera gånger, ligger helt och hållet i linje med tidningens värdegrund; jämlikhet, förståelse, tolerans och anständighet.

Tøger Seidenfaden ser absolut inte ut som en sjuk man. Tøger Seidenfaden ser ut som den han är: en man som, bokstavligen, lever av kritik och polemik och har gjort det sedan han blev chefredaktör för Politiken för sjutton år sedan.

Stormen kring uppgörelsen med advokaten är bara det senaste av många blåsväder. Nyligen gällde det grundandet av ett Irakcenter som ska anställda avvisade irakiska asylsökande. Tidigare var det publiceringen av hela boken ”Jägare” (skriven av en dansk före detta jägarsoldat som tjänstgjort i Irak och Afghanistan) som Politiken tryckte i protest mot försvarsmaktens censurförsök. Dessförinnan hade Sei­denfaden uppmanat politikerna att ta hem de danska soldaterna från Afghanistan.

Hans ilsknaste motståndare kallar­ honom rutinmässigt landsförrädare och kräver att han ska sättas i fängelse. Men det är sällsynt att kritiken mot honom kommer från alla det politiska fältets kanter och det är ännu mer sällsynt att hans egna journalister vänder sig mot honom.

När Politiken publicerade nyheten om uppgörelsen kring Muhammed-karikatyrerna kallades medarbetarna till ett möte. De samlades i Pakkeriet, den stora redaktionslokalen, där Tøger Seidenfaden förklarade sig. Flera journalister yttrade sig, bland dem kulturjournalisten Kim Faber. Han sa att han under sina sjutton år på Politiken ”aldrig hade blivit så ledsen av att läsa tidningen som den här morgonen”.

Flera andra tog till orda och kritiserade uppgörelsen. Enligt många av dem som deltog var det bara en enda medarbetare som berömde initiativet. Några medarbetare uppger att betydligt fler än hälften av journalisterna var emot uppgörelsen.

– Att formulera en sådan ursäkt står i strid med vår syn på vad det innebär att vara journalist, säger Kim Faber. Vi är satta här på jorden för att lyfta fram konflikter och trampa folk på tårna. Jag är inte medlem av di­plomatkåren. Vår roll är inte att vara fredsapostlar utan att skriva om världen så som den är.

Också Henrik Kaufholz är kritisk. Han var läsarredaktör när tidningen på nytt tryckte teckningen 2008. Det var en ”rak och riktig journalistisk handling”, säger han:

– Den ska vi inte beklaga i något som helst avseende. Ska vi göra det ska det vara för att vi tvingas till det i en rättsprocess. Tøger har inte övertygat mig.

Över trettio Politikenjournalister stod i helgen bakom en insändare i tidningen som protesterade mot Seidenfadens uppgörelse. En av kritikerna kallar det en ”vanmaktsreaktion” mot ett avtal som ”griper djupt in i journalistiken”.

Tøger Seidenfaden verkar inte särskilt bekymrad. Nej, han låter nästan som en socialdemokratisk partiledare som viftar undan intern kritik:

– Det är högt i tak på Politiken, säger han. Det är bra med livlig debatt och vi ber om ursäkt hela tiden. Det gör alla medier. Det är en del av den redaktionella andningen, att beklaga och be om ursäkt. Oftast sker det i ett brev till en läsare, andra gånger krävs det ett större format. Jag är djupt förundrad över den intellektuella förlamningen när ledande politiker betecknar det som en kränkning av yttrandefriheten att be om ursäkt.

Det har gått en knapp timme sedan vi kom och det finns ännu inga tecken på vare sig kallsvett eller ostadighet på handen eller i rösten.

Med kännedom om Tøger Seidenfadens sjukdom och den behandling läkarna nu ger honom krävs det inte mer än ett par sökningar på nätet för att inse att det inte är säkert att han blir frisk.

– Det är en mycket svår sak för journalisterna här inne. Vilken roll det eventuellt kan spela att att han har cancer, säger en Politikenjournalist – som liksom alla andra vi talar med inte kan avhålla sig från att spekulera i om chefredaktörens allvarliga sjukdom har påverkat hans kontroversiella beslut.

När Tøger Seidenfaden ställs inför frågan fnyser han först lite överseende, det låter nästan som ett fniss.

– Jag hoppas att behandlingen fungerar. Jag hoppas naturligtvis inte att jag inte ska bli frisk. Men i detta sammanhang har min sjukdom bara praktiska konsekvenser. Jag är tjänstledig, men försöker ändå sköta mitt arbete så gott jag kan och det mesta av det vi talar om tog sin början innan jag fick konstaterat att cancern var tillbaka. Affärerna har ju inte uppstått på grund av min sjukdom och mina beslut har inte påverkats av den.

En av Tøger Seidenfadens gamla vänner är dock inte så säker.

– Att se döden i vitögat är en mycket disciplinerande upplevelse för alla människor. Intellektuella har en tendens att knuffa undan döden och intellektualisera den. Det är ett wake up call att tvingas inse att man är dödlig och att döden kan komma förr än man anat. Jag tror att det för med sig en vilja att vilja vässa de egna insatserna. Och Tøger har inte blivit mindre skarp och diskussionslysten, tvärtom.

Seidenfadens kollega i Politikens redaktionsledning, Anita Bay Bundegaard, säger:

– Jag tror definitivt att han är upptagen av vilket eftermäle han låter tidningen få under dessa år där samhällsutvecklingen och mediernas roll har förändrats och Politikens ståndpunkter inte omfattas av lika många som tidigare – även om jag inte upplever att hans dagliga arbete styrs av just den ambitionen.

För Tøger Seidenfaden finns det ingen skillnad mellan honom själv och den traditionella självuppfattningen på den tidning han representerar. Politiken grundades 1884 av författaren och polemikern Edvard Brandes. Tidningen blev Radikale Venstres fanbärare och centrum för den kulturradikala uppgörelsen med alla former av reaktionära tänkesätt.

– Jag är en människa med åsikter, frisinnade och socialliberala, och det har jag varit ända sedan gymnasieåren, säger Seidenfaden,

Det är just det som förvånar hans kritiker allra mest: försvaret för yttrandefriheten har varit Seidenfadens kännemärke. Han var otvetydig i försvaret för Salman Rushdie i Danmark. Försöker någon stoppa en bok trycker han den gärna. Men när det gäller Muhammedkarikatyrerna verkar det nästan som om den gamle Tøger Seidenfaden debatterar med den nye. Som om det faktum att Pia Kjærsgaard och Dansk folkeparti finns har kortslutit hans omdömesförmåga.

– Det är en absurd debatt. Den utgår från en säregen förvriden dansk föreställning om yttrandefriheten. Det finns en massiv intolerans och rasism och det har inget med yttrandefrihet att göra. Danska politiker sitter i ett tankefängelse där man ska försvara varenda antimuslimsk prutt med hänvisning till yttrandefriheten, säger han.

Fortfarande utan en enda skakning.

Kanske handlar kritiken av Tøger Seidenfaden inte så mycket om yttrandefriheten som om kärnan i hans profession: journalistiken. Kritikerna, inte minst på den egna tidningen, menar att det han ägnar sig åt är politik, inte journalistik. Muhammeduppgörelsen är det senaste exemplet på att han bedriver utrikespolitik med Politiken som ministerium. Irak-centret och Muhammeduppgörelsen ”ödelägger den journalistiska trovärdigheten”, hävdar en medarbetare.

Det håller Tøger Seidenfaden naturligtvis inte med om. Politiken med sin slogan ”Den levende” har alltid varit både news and views. Han fortsätter bara sina föregångares arbete.

– Det är ingen nyhet att Politiken har åsikter, säger Seidenfaden. Man ska självklart inte blanda samman saker och ting och därför lyfter vi också fram vass journalistik om våra egna initiativ på förstasidan.

Men det köper inte Politikenjournalisten Kim Faber.

– Vi har aldrig förr kört så massiva kampanjer. Vi har ju ordnat insamlingar och sådana saker, men inte på den här nivån. Tøger glömmer dessvärre sitt egentliga yrke.

Kollegan Henrik Kaufholz säger att han ”kan följa Seidenfaden ett långt stycke på vägen i dennes försök att bryta sönder fiendebilder”.

– Men att ingå en förlikning med någon som kallar sig profetens efterlevande är ju absurt. Det är ett alldeles, alldeles för stort steg.

Seidenfaden menar att de kritiska medarbetarna är offer för omvärldens massiva press och att argumentet om motsättningen mellan hans politiska projekt och journali­stikens villkor är ”ett surrogat som lyfts in utifrån av folk som är oeniga med det som utgör substansen i Politikens hållningar.”

– Muhammeduppgörelsen och de andra sakerna har skapats av verkligheten, inte av Politiken, och inte av mig. Och verkligheten är att vi regeras av den mest främlingsfientliga politiska majoriteten i Europa. Det handlar om en förfallsprocess där konservativa och liberala krafter har prostituerat sig själva och sina ideal om frisinne och frihetlighet och därför blir det plötsligt kontroversiellt att Politiken värnar sina gamla värden.

Det är omöjligt att inte lägga märke till att han har blivit röd om kinderna.

– Det beror alltså inte på feber, säger han och fortsätter:

– Under det kalla kriget handlade det för mig om att påtala hur i synnerhet vänsterflanken komprometterade sig. På den tiden uppfattades jag som en högerdebattör. I dag handlar det om med vilken kraft nationalkonservatismen och intoleransen kommer tillbaka. Hur långt ska hysterin gå? Det är kärnan i Muhammedaffären. Förr handlade det om att avgränsa vänstern från det totalitära. Nu handlar det om högerns kvartsfascism. Det är inte jag som intar alla möjliga tänkbara positioner. Jag representerar fortfarande normala europeiska mainstream-värderingar. Det är Danmark som har halkat iväg.

När han sitter där tung och rund i den röda soffan i vardagsrummet liknar Tøger Seidenfaden nästan det han säger att han – och Politiken – är: en konstant, som inte har flyttat sig det minsta. Det har i gengäld omvärlden.

– Det speciella med Danmark är inte att vi har ett främlingsfientligt parti på högerflanken. I alla länders befolkningar finns det ett flertal som är skeptiskt till invandrare. Det speciella är att det liberala och konservativa Danmark har valt att alliera sig med det främlingsfientliga partiet och det så framgångsrikt att det har fått både socialdemokraterna och Socialistisk folkeparti och därmed hela det politiska fältet att följa samma populistiska linje.

Tøger Seidenfaden är ett fyrtorn i Danmarks offentlighet. Eller kanske snarare: fyrtornet. Det som alla, både anhängare och kritiker använder för att se sina egna argument klarare.

– Jag ryser vid tanken på Politiken, eller Danmark, utan Tøger, säger Marie Tetzlaff, framträdande kritiker på först Weekendavisen och sedan Politiken.

– Han ser världen som ett ställe utan ondska, det som finns är på sin höjd okunskap eller dumhet. Jag tror att han fruktar dumhet mer än fascism.

I så måtto kan Tøger Seidenfaden betraktas som en man som för sin fars kamp vidare. Kanske är det också så han ser sig själv: som ett bålverk mot barbariet, okunskapen, populismen. Fadern, Erik Seidenfaden, var utsedd att överta posten som chefredaktör på Politiken efter andra världskriget, men utnämningen stoppades av medarbetarna. Under kriget hade han varit motståndsman i Sverige, vilket visade sig vara oförenligt med Politikens stöd för samarbetspolitiken. Det har inte varit utan betydelse, menar Marie Tezlaff:

– Tøger är sin fars son, även om han för länge sedan vuxit ur rollen. Det har också varit hans drivkraft. Fadern blev inte chefredaktör, men det blev Tøger. Han har fullbordat ett uppdrag.

Martin Krasnik

Poul Pilgaard Johnsen

journalister på Weekendavisen

Översättning: Per Svensson