Nu debatteras såväl upphovsrättens som Författarfondens framtid. Fildelarna
kräver frihet från upphovsrättens tvång och en statlig utredning anser att
Författarfonden bör sväljas av en ny Kulturens Centralmyndighet. Egentligen
är det samma konflikt. Den är gammal. Den handlar om beroendet.
All kvalificerad litteratur kräver kvalificerat arbete under lång tid. (Jag
talar om litteratur men resonemangen är giltiga, mer eller mindre, för all
konst.) Medan författaren skriver måste han/hon betala för mat, boende,
kläder, arbetsmaterial, internetabonnemang och ytterligare några livets
nödvändigheter.
Här finns två möjligheter. Antingen får författaren pengarna från en publik
som köper böckerna eller från en mecenat. Den första modellen förutsätter en
fungerande upphovsrättslig ordning, den andra gör det inte. Den första ger
goda möjligheter att utmana den rådande ordningen och de officiella
sanningarna, den andra sämre.
Mecenaternas villkor för att bekosta författande varierar, beroende på om de
är företag, politiska ”tankesmedjor”, fackföreningar eller fonder med
anspråk på oberoende. I någon mening representerar de ändå samhälleliga
eliter. Att skriva för en publik så att det också passar eliter blir något
annat än att skriva endast för en publik.
Hur ser beroendet ut idag?
Ja, upphovsrätt finns, men av det pris bokköparen betalar når bara omkring tio
procent författaren som royalty. Ett fåtal som skriver bestsellers blir
rika. Ett tunt skikt hyggligt framgångsrika författare kan försörja sig på
bokskrivande. För det stora flertalet utgör royalty bara ett ekonomiskt
tillskott, viktigt för vissa, mest symboliskt för andra.
Flertalet författare är därmed mecenatberoende, åtminstone delvis. Vissa
mecenater betalar endast för texter som gynnar dem politiskt eller
ekonomiskt. Författarfonden är som mecenat den minst styrande och därmed
författarnas minst dåliga alternativ. Där är det ändå författare,
översättare, tecknare och fotografer som fattar besluten. Självklart slåss
de nu för den relativa självständighet fonden ännu har.
Internet är för författarna ett löfte på väg att förvandlas till katastrof.
Nätet är potentiellt den kanal till läsarna som minskar – men inte
eliminerar – behovet av förlag. Läsare skulle kunna nås utan höga kostnader
för tryckning-distribution-försäljning av pappersböcker. Det tycks möjligt
att sänka bokpriset och samtidigt höja författarens royalty per bok.
”Pirater” och unga politiker motsätter sig dock varje lösning som möjliggör
att betalning kan utkrävas. De underkänner Ipred och andra
kontrollmekanismer som en fungerande marknad kräver. Författarna drömmer om
att slippa beroendet av staten och särintressena. De politiska
ungdomsförbunden och piratpartisterna drömmer om annat.
Den som kan sin politiska historia förvånas inte. Sedan urminnes tider har
Makten avlönat intellektuella – präster, akademiker, konstnärer – som
förklarat och motiverat den rådande ordningen. Vill Makten nu ha skärpt
statlig kontroll över Författarfonden? Ja. Vill Makten öka författarnas
mecenatberoende? Självklart.
Den dag eliterna frivilligt släpper taget om de intellektuella är den dag
grisar börjar flyga.
Anders R Olsson, journalist