Lika villkor viktigast

I sin recension av Tara Magdalinskis bok ”Sport, technology and the Body” (23.6 ) tar Kutte Jönsson upp det problematiska med idén om den ”naturliga kroppen” som finns inom idrotten. Det ligger nog något i det. Men jag vet inte, i praktiken är de regler och skiljelinjer som används varken särskilt underliga eller nödvändigtvis uttryck för normalitetens hegemoni.

Det helt centrala är inte att utdefiniera de avvikande, utan handlar om tävlan på lika villkor. Regleringarna pågår konstant och gränserna sätts där något, inre eller yttre (skruvdobbars längd, dopning eller ett könsbyte) ger fördelar som sätter tesen ur spel. Dessa regleringar vetter således mot en helt annan moralitet inom elitidrotten än den strävan efter ”en naturlig kropp” som Magdalinski/Jönsson pekar ut. Lite hårdraget skulle man ju kunna tänka sig en förlamad person i en rullstol med V8-motor tävla om guldet på 100 m slätt. Hur intressant är det?

Frågorna är rimliga att ställa, men resonemanget är för ensidigt. Elitidrott fyller också andra funktioner än att normera och exkludera: kärleken till underdogen, lojalitet med ”sitt” lag, de sublima rörliga geometrierna i Barcelonas passningsspel, den närmast metafysiska tillfredsställelsen när rätt lag vinner på rätt sätt (en glimt av en rättfärdig värld) och så vidare. Och alla dessa fenomen vilar på tanken om någotsånär lika förutsättningar. Att gränserna mellan kropp och teknologi blir alltmer flytande, och frågorna därför omöjliga att besvara en gång för alla, förminskar inte de behov elitidrotten fyller. Alternativet är faktiskt att lägga ner den.

Niklas Söderberg, författare