Var går gränsen mellan dålig sexuell kommunikation och sexuella övergrepp?
Svaret på den frågan omförhandlas just nu, liksom svaret på frågan var
gränsen går mellan privat och offentligt.
Båda frågorna gestaltas i diskussionen kring sexbrottsmisstanken mot Julian
Assange. Denna diskussion beskriver i bästa fall en rörelse från oacceptabla
förhållningssätt till hållbara; en rörelse vi befinner oss mitt i. Det leder
till oundviklig förvirring och lika smärtsamma som nödvändiga
konfrontationer.
Det handlar om vad som får och inte får göras med våra kroppar. Med ”våra
kroppar” menar jag både kvinnors och mäns kroppar. Sex är kommunikation. Vad
som krävs, när det inte handlar om åtalbara sexuella övergrepp, är delat
ansvar för den kommunikationen.
De senaste dagarnas samtal i press och i sociala media om dålig sexuell
kommunikation och övergrepp – ”tala om det” – ger dubbla känslor. Att blotta
plågsamma sexuella erfarenheter på Twitter kan ha ett högt inre pris för den
som öppnat sig alltför oöverlagt. Samtidigt är det en vinst för alla att
ljus sätts på sexövergrepp – var och hur de sker, vad de överhuvudtaget är,
hur skillnaden mellan övergrepp och kommunikationsproblem faktiskt ser ut.
Alltför många kvinnor har fått sina liv förmörkade av skammens tystnad kring
händelser de aldrig förstod var åtalbara brott. För dem är det bättre att
tala, och höra andra göra det, än att tigandet fortgår. En frukt av
begreppsförvirringen i omförhandlingarnas kölvatten, är å andra sidan att
ord som ”övergrepp” och ”våldtäkt” ibland felanvänds.
Om mannen jag lever med tjatar om sex tills jag säger ”ja” fast jag egentligen
inte alls vill just då; om en man jag frivilligt haft sex med vill ha sex
igen och jag samtycker mot min vilja eftersom jag själv ser min rätt att
säga ”nej” som förverkad; är det erfarenheter i gråzonen mot våldtäkt? Svar:
NEJ. Det är dålig sexuell kommunikation, dåligt relationellt ansvarstagande
från båda håll, mannens och kvinnans, det är varken kul eller bra för någon
och det är väsensskilt från våldtäkt.
Män kan inte förväntas ta ett NEJ med mindre än att de faktiskt får ett – ett
NEJ som självklart betyder NEJ oavsett hur mycket frivilligt sex man haft
innan eller inte. Att inte respektera en kvinnas uttryckliga NEJ är
våldtäkt, och våldtäkt är en på djupet traumatiserande händelse. Den ändrar
en människa, ruckar hennes själva grund. Att tro sig befinna sig i gråzonen
mot ”våldtäkt” för att en man inte respekterar ett NEJ han faktiskt inte
fått, det är att krympa inlevelserummet kring en erfarenhet som
traumatiserar kvinnor för livet.
Våldtäkt innebär att någon bemäktigar sig dig kropp, hur tydlig du än är med
att du verkligen absolut inte vill det eller ens står ut med det. Det är att
tvinga till sig sex med en människa fast hon skriker, gråter, bönar och ber
att få slippa eller kliver ut ur sin egen kropp och ligger som död. Det är
en erfarenhet som märker offret för lång tid. Av respekt för de verkligt
utsatta är det lika viktigt att vara medveten om detta, som det är viktigt
att inse att många våldtäktsoffer än i dag inte kallar sin erfarenhet vid
dess rätta namn utan bär sin smärta i skam, förvirring och tystnad.
Om Julian Assange har våldfört sig på två unga kvinnor eller om ord som
”övergrepp” och ”våldtäkt” har felanvänts om dålig sexuell kommunikation,
det vet idag tre personer. Vi andra har inte en aning. Det vi vet är att en
människa som anmält att hon utsatts för brott blir behandlad som om hon
själv vore brottsling – en klassiker vid misstänkta sexbrott, en atavistisk
rest av skambeläggande av kvinnan som hör hemma i medeltiden, inte i moderna
och postmoderna samhällen.
Vi vet också att fällande dom kräver hållbar bevisning. Många våldtäktsmän går
fria eftersom bevis inte finns, det är lika tragiskt som juridiskt
oundvikligt. Att börja flytta juridiska gränser av missriktad omsorg om
offren är lika fel som att börja laka ur begreppet ”våldtäkt” tills det
riskerar att användas om det mesta som inte är bra sex. Sexualiteten är en
mångtydigt anarkistisk plats där missförstånd och själviskhet kan leda till
att kvinnor och män gör sig illa, det är sorgligt och det är väsensskilt
från våldtäkt.
Vi vet också, i fallet Assange, att flytande och flyttade gränser mellan
privat och offentligt har lett till följande:
En människa som polisanmält att hon utsatts för ett brott hudflängs i det
globala offentliga rummet med en brutalitet som hade varit praktiskt och
etiskt otänkbar för bara något decennium sedan.
Det värsta är inte dårarnas motbjudande befängdheter på nätet. Det värsta är
att internationellt namnkunniga journalister som John Pilger och Naomi Klein
missbrukar sin ställning och sitt ansvar genom att ifrågasätta anmälarens
heder och uppsåt utan tillräcklig täckning i sak. Det är hårresande dålig
publicism – så pass att jag trots min vaksamhet mot missbruk av begrepp
frestas kalla det ”medial våldtäkt”.
Maria Küchen
författare