Med bekymrat tonfall återger Oline Stig (Sydsvenskan 3.2) ett antal omdömen om Lunds föregivet sömniga kulturliv. En ljusning ser hon dock i en livaktig litterär kultur, som bör stödjas. Javisst!
Att kalla Lunds kultur obefintlig eller tynande och påstå att ”alla studenter med självaktning flyttar till Malmö” är emellertid inget annat än floskler.
Att räkna upp allt man kan odla sin själ med under en vecka i Lund bleve tröttsamt. Många slentrianpessimister skulle dock bli förvånade. Förresten, Oline Stig – vad hade du egentligen väntat dig vid återkomsten till den gamla universitetsstaden? En nostalgitripp? Eller ett skånskt Berlin?
Det är inte särskilt rationellt att kräva stora professionella institutioner när Malmö och Lund åtskiljs av 13 minuters tågresa. Lund har visserligen inte metropolstatus men en stark intellektuell tradition. Det råder inte kulturell tystnad. Oline Stig pekar på den blomstrande litteraturen men hon kunde lika gärna tagit fasta på musiken.
Här finns en stadsorkester som kan spela Mahler och ett av landets mest aktiva kammarmusiksällskap, här finns ett mejeri som bågnar av musikaktiviteter, kyrkomusik på alla håll och körer av elitklass.
Här finns Månteatern och Teater Sagohuset. Skissernas museum är unikt. Universitetet, föreningar och sällskap genererar mängder av lödiga programpunkter. Och nästan allra bäst: alla dessa människor, aktivt indragna i olika kulturyttringar! Nackdelen är att utbudet närmast drunknar i mångfald och inte alltid speglas i medierna.
Visst har Malmö fått ett lyft. Det behövdes ju också. Att kunna bygga en ny stadsdel ute i Sundet har erbjudit glänsande expansionstillfällen, vilka man som bäst utnyttjar.
Men, men, men: alla Lunds förtjänster till trots – staden får inte slå sig till ro. Tradition är förändring.
Var hitta utrymme för nyskapande? Staden är möblerad med långbänkar. Se på folkparksområdet! Åren går och inget händer. Och hur blir det med det dimmiga kulturhusprojektet? Hur skall nytänkande och lokalbehov jämkas ihop? Så fort man i Lund rubbar en ordning som anses sakrosankt rycker en välartikulerad bevarandemaffia ut, de som i ett nerpissat syrenbuskage förnimmer stadens innersta doft.
Nya byggnader att fylla med innehåll gör att kulturlivet vitaliseras och medverkar till stadens dynamik. Det är ju självklart. Stadshallen och stadsteatern har aldrig varit optimala, och det är väl knappast heller nya Arenan, om man ser till akustiken.
När kulturhuvudstaden skulle lanseras hittade någon på en slogan, ”Lund – de små scenernas stad”. Det travesterades genast: ”Lund – de små, för att inte säga obefintliga, scenernas stad”.
Nu gäller det att pigga upp kommunens engagemang och bjuda bakåtsträvare och soffliggare motstånd med djärvare grepp, beslutsamhet och offensiv ekonomi. Se inte den havererade kulturhuvudstadssatsningen som sömnpiller utan som väckarklocka.
Det finns både festivaler och vardagskultur och märkliga idéer. Hur tänker till exempel kulturpolitikerna tackla Johan Falkmans galna förslag om ett monumentalt hus med historiska tablåer?
Kulturlivet i Lund är ingen tom tavla, det är ramen som inte håller ihop. Lund har, som London, inte lärt sig att lösa problem, bara att leva med dem. I längden räcker det inte. Strindberg bodde här under sina infernoår. Han kunde ha krävt luft och ljus. Lundakulturen andas, men den behöver mer syre. Kanske borde man bilda Föreningen Nya Lund?
Carlhåkan Larsén
teaterkritiker