Autenticitet är inte så inne längre. Efter uppväxtens överdos av realitysåpor
har åttiotalister tröttnat på verkligheten och istället börjat föredra
livsstilsbloggarnas sondmatning med eskapism. Bloggarnas maniska förevigande
av sina vardagar verkar handla om en vilja att skapa det som filosofen
Baudrillard refererade till som hyperrealitet; en värld där modellerna av
verkligheten saknar reell grund och kopiorna ersätter förlagorna. De tar
bilder av de valda delar av sina liv som påminner mest om den livsstil de
vill leva, tänker kanske på sextiotalets Frankrike eller ett ljuvt
trettiotal. Livet blir ett slags dokumenterat performance där man kopierar
varumärkta fragment av stilar som inte längre refererar till något verkligt
utan till en kollektiv idealbild.
Så sent som på nittiotalet uttryckte sig unga kreativt genom att starta band
och göra filmer, ofta med anspråk på att vara nydanande och originella. Idag
återvinner de istället element från ikoniserade epoker och ordnar dem i
livsstilskollage. Någonstans devalveras värdet i livsstilarna när man
försöker fotografera fram dem; det hela blir baserat på konsumtion, inte
aktion. Man läser inte böckerna och har inte åsikterna som den franska
intellektuella 68-eliten hade, man köper istället kopior av kläder de hade
och fotograferar deras nyckelattribut.
Det gör inget att Blondinbella säger att personen hon skriver om i bloggen
inte är hon. Det äkta visar sig ju sig ofta mest vara hittepå, som Liza
Marklunds böcker och bloggen Black Ascot. Precis som när vi går på
performance så väntar vi oss inte verkligheten av livsstilsbloggar, bara en
remix av den.
Isabelle Ståhl, frilansskribent