I vintras genusgranskades de största kommunala och statliga museernas konstförvärv av Kulturnyheterna på SVT. Det handlade om Moderna Museet samt Norrköpings, Malmös och Göteborgs konstmuseer.
Resultatet var inte förvånande. Åren 2000–2010 stod kvinnliga konstnärer för 29 procent av verken när man räknade ihop inköp och donationer. Malmö konstmuseum hade förvisso bättrat sig år 2010, med 58 verk av manliga och 100 verk av kvinnliga konstnärer. Men som konstkritikern Linda Fagerström slog fast, ”med den här takten så kommer det att ta ungefär hundra år tills vi når en nivå på 50/50”.
Mot den bakgrunden är det glädjande att Malmö konstmuseums nya chef Cecilia Widenheim har jobbat mycket med kvinnliga konstnärskap under sin karriär. Det krävs mod och energi för att bryta den ständiga inkvoteringen av manliga konstnärer. Vågar man hoppas på att Malmö konstmuseum nu tar täten i den här frågan?
Cecilia Widenheim tar över chefskapet från Göran Christenson som mest varit känd för sin energiska kamp för ett nytt konstmuseum där man kan visa upp en större andel av Malmös dolda konstskatter. Det har varit ett ständigt spekulerande i olika byggnader, och mot slutet började det likna en gammal såpa.
Det är förståeligt att Widenheim till en början ligger lågt i lokalfrågan, hon måste först få tid att sätta sin prägel på verksamheten. Men tids nog bör hon ta upp kampen för ett nytt hus. Som min kollega Per Svensson skrev för två år sedan är Malmö konstmuseum ”hänvisat till 800 små kvadratmeter i Malmöhus slott, som en inneboende i en pigkammare, trots att det inte finns någon större svensk konstsamling än denna utanför Stockholm.”
Malmös konstliv beskrivs ofta som piggt. Men just nu är staden mer känd för att det ständigt poppar upp köpcenter i mastodont-format, än för storsatsningar på kulturen.