Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Lars-Håkan Svensson läser Håkan Andersson

Lars-Håkan Svensson läser Håkan Andersson

Kultur & Nöjen. "En spännande och saltstänkt hyllning till livet och litteraturen." Sydsvenskans recensent Lars-Håkan Svensson är imponerad av Håkan Anderssons romandebut "Breven".

Foto: Bo-Göran Kristofferson
Håkan Andersons "Breven" uppfyller inte många av ens föreställningar om hur en svensk debutroman skall se ut år 2004. Författaren är enligt förlaget en 59-årig högstadielärare, bosatt i Klintehamn. Själva boken är en nätt liten bamse på 601 sidor och, märkligast av allt, intrigen kretsar bland annat kring några nyupptäckta brev av Cicero i vilka omständigheterna kring skalden Lucretius död beskrivs.

Förlaget tror emellertid på sin man. Formgivningen, signerad Christer Jonson, är utsökt och manar till långsam och njutningsfull läsning. Skyddsomslaget pryds av inte mindre än ett foto och tre reproduktioner varav den ena - en Constabletavla - lätt undgår den som har för vana att behandla böcker med respekt: det återfinns nämligen på insidan.
Dessa finesser har en motsvarighet i romanens mångbottnade berättartekniska och bildningsmässiga utformning. I vad som kan ses som en parafras på John Fowles "Den franske löjtnantens kvinna" inleds romanen med tre alternativa slutscener vars respektive relevans läsaren kan bilda sig en uppfattning om när hon kommer till sista sidan. Den egentliga romanens upptakt har likhet med en annan Fowlesroman, "Illusionisten". Vi befinner oss nämligen på en grekisk ö och möter berättaren just som han står i begrepp att uppsöka en lärd gammal man vid namn Ernst Weber.

Och detta är bara början. Snart upptäcker berättaren de fem Cicerobreven på en båt. Bibliofilen inom en noterar lättad att det inte är själva originalen som ligger och skräpar på navigationsbordet utan rejäla svenska översättningar (som trycks av längre fram i boken). Litet senare omnämns 30-talsförfattaren Jacob Arnauti. Här bleknade jag ett ögonblick men stegade sedan raskt fram till min upplaga av "Alexandriakvartetten" och konstaterade att Arnautis roman "Moeurs" mycket riktigt var välkänd för Lawrence Durrells alter ego Darley.

På ytterligare ett annat ställe vandrar den unge "inte okände" arkitekten Gustaf Eklöv runt i 1930-talets Paris i sällskap med en i Sverige tämligen välkänd författare, som inte explicit identifieras men rimligen bör vara Eyvind Johnson. Och så vidare.
Av detta kunde man lätt förledas att tro att "Breven" är en inkrökt, litteraturförgiftad skrivbordskonstruktion men så förhåller det sig lyckligtvis inte alls. Författaren har uppenbarligen levt med och absorberat sina litterära förebilder innan han själv har satt sig ner för att skriva. Därför behöver man strängt taget inte veta att den amerikanske målaren Effing som omnämns på ett ställe egentligen först dyker upp i en roman av Paul Auster. Det är roligt att känna igen honom men hans funktion i sammanhanget klarläggs av Andersons egen text.

Samma sak gäller skildringen av de kulturella centra som romanens gestalter ständigt uppsöker - Oxford, Prag, Wien, Alexandria - och av 1930-talet och det sena 1980-talet som motiviska kontraster och paralleller. Anderson rör sig hemtamt och säkert med alla dessa storheter. Inte ens det som kunde ha blivit en stötesten - de nyupptäckta Cicerobreven - vållar honom bekymmer. När läsaren omsider får ta del av dem visar det sig att Anderson har fabricerat stilsäkra pastischer som utan vidare skulle kunna översättas till klassiskt latin.

Cicero är, som jag redan har antytt, något av berättelsens kärnpunkt. De åtråvärda breven eftersöks både av goda och onda krafter, de förstnämnda representerade av den fint bildade judiske humanisten Ernst Weber och de onda av den likaledes fint bildade ariern och nazisten Otto Dietrich zur Linde. De båda är förvillande lika varandra och deras vägar korsas oupphörligt. Varhelst Weber reser, dyker zur Linde upp, så ofta att man ibland frestas att erinra sig en annan litterär gestalt, nämligen Biggles som ju har en märkvärdig förmåga att drumla in på den gamle antagonisten von Stalheims revir.
Jag får väl erkänna att jag länge undrade om Anderson skulle få ordning på denna komplicerade mixtur av antika brev och herrefolksdrömmar men kan rapportera att när förklaringen väl kommer ter den sig helt acceptabel.

Denna sida av romanen pekar emellertid i en annan riktning än de diskret anbragta referenserna till Eyvind Johnson och andra högmodernister. Det finns ett lätt drag av äventyrsbok över Andersons roman som jag för min del finner mycket tilltalande. Anderson har inte egentligen föresatt sig att ta upp kampen med Eyvind Johnson eller John Fowles eller Lawrence Durrell utan har valt att genomföra sitt maratonlopp på egna villkor.
Det är inte Den stora europeiska romanen han har försökt skriva utan en intelligent, insiktsfull roman där kärlek till bildning och konst inte utesluter en känsla för äventyr, tragik och passion eller engagemang i det förra seklets avgörande politiska händelser.
Det verkar symptomatiskt att mannen som i romanen översätter Ciceros brev till svenska också är en skicklig seglare. På samma sätt är Håkan Andersons debutbok ingen kammarlärd, världsfrånvänd metaövning utan en spännande och saltstänkt hyllning till livet och litteraturen.
LARS-HÅKAN SVENSSON
professor vid Linköpings universitet
Annons:
Annons:
Fakta

BOKEN
Håkan Andersson
Breven. Albert Bonniers förlag.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu