Sverige har drabbats av en löparboom. Sist det hände var 1978, men det som idag kallas att ”springa” hette då att jogga.
Överallt hyllas denna hälsosamma trend, inte minst av handeln som säljer den ena appen, barfotaskon och pulsklockan efter den andra.
I P1 sänds sommarserien ”Upploppet” om de nya löparna. Första delen av fyra handlar om kulturlöparna som bytt droger mot sex, löpning och rock’n’roll. Till och med Red Hot Chili Peppers springer långa lopp, 1960-talets rockikoner måste skaka på sina alkoholiserade huvuden. Vi träffar Per Hüttner som är ”löparkonstnär”. Genom att löpa på platser där man normalt inte springer belyser han västvärldens må-bra-kultur som kan te sig provocerande för människor som har det svårt. Andra delen i serien, som sändes i lördags, handlar om kvinnors rätt till löpning. För bara fyrtio år sedan förbjöds kvinnor från att springa, man trodde att livmodern kunde glida ur kroppen. Idag springer fler kvinnor än män i lopp.
I ”Upploppet” varvas intervjuer och personliga berättelser från programmakarna Sofia Hedström och Anna Åkerlund som båda är vana löpare.
Men vem är löparen 2012? Det enda man behöver är ett par skor, brukar fantasterna säga, vilket borde betyda att löpning passar människor i arbetarklassen. Men det är inte främst de som sätter på sig fotsensorer för att kuta i skogen. Löparen 2012 är istället den intellektuelle, och det är den intellektuelles springande som får oss att tala om en ”boom”.
Men löptrenden är falsk. Den är omgiven av klyschor om att springa för ”hälsans” skull, möjligtvis för att hålla kroppen ”i trim”, men få nämner det uppenbara: att löpning är bland det mest kaloriförbrännande man kan ägna sig åt.
Förutom att ge fastare lår kan trenden ses som ett tecken på en ökad individualism. Individualismen är löpningens själva kärna: man springer själv och tävlar oftast inte mot någon annan än sig själv. De gånger man springer med andra, till exempel vid lopp, håller man fysiskt avstånd – klassiskt borgerligt manér – till skillnad från arbetarklassporter, som brottning, med mycket kroppskontakt.
Idéhistoriken Sverker Sörlin talade tidigare i somras i P1 om löpning som statusmarkör för samhällets övre skikt. Eftersom ”livspusslet” är den moderna människans största problem så är en tidskrävande aktivitet som långdistanslöpning en prestigesak. Ett maratonlopp kan till och med användas till ens fördel vid en anställningsintervju: det visar att man är en disciplinerad person som sätter upp mål och uppnår dem.
På andra sidan av myntet frodas synen på överviktiga som lata och odisciplinerade. Risken finns att fotsvetten från löpskorna börjar lukta hälsofascism.